SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
LATERAL lat1era4l, adj. o. sbst. r. l. m.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av lat. lateralis, avledn. av latus (gen. -teris), sida]
— jfr KOLLATERAL.
I. adj. (i fackspr.) belägen vid l. utgående från l. åt sidan (sidorna), sido-; ss. senare led i ssgr: -sidig. Meurman (1846). SvGeolU C 246: 161 (1913). — jfr BI-, UNI-LATERAL. — särsk.
a) bot. sidoställd; utgående från sidan. Wikström ÅrsbVetA 1850, s. 192. Sitter blomman .. i toppen på en sidogren, som ej utbildat några fullständiga örtblad, utan på sin höjd små skärmblad, kallas hon lateral eller sidoställd. NF 2: 719 (1877). Forssell InlBot. 145 (1888).
b) anat. belägen vid sidan om o. långt från kroppens midtlinje, utgående åt sidan, yttre, sido-. ÖfversVetAFörh. 1869, s. 423. I öfverkäken (hos människan) äro de mediala (mellersta) framtänderna betydligt större än de laterala (sidotänderna). 2NF 30: 742 (1920). LbKir. 1: 468 (1920).
c) språkv. om språkljud: vid vars frambringande luftströmmen på grund av tungans för tillfället uppåtböjda ställning går på sidan om densamma förbi båda l. endera av dess kanter. VetAH 1855—56, s. 59. Såvidt de till sin bildning äro verkliga konsonanter, äro l-ljuden ”laterala frikativor”. 2NF 15: 1305 (1911).
II. språkv. sbst.: lateralt ljud; jfr I c. Ekbohrn 2: 7 (1904). Danell SvLjudl. 13 (1911).
Ssgr (till I): LATERAL-MORÄN. geol. sidomorän. Fennia 36: 159 (1915). —
-PLAN, n. skeppsb. projektionen av ett fartygs l. en båts undervattenskropp på medelplanet. 2NF 24: 1467 (1916). Nilsson Skeppsb. 42 (1932).
Spoiler title
Spoiler content