LINNEA line3a2 l. 040, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(i sht förr äv. linnæa, linnéa)
Etymologi
[jfr d. (nordlig) linnee, nor. linnea, t. nördliche linnäa; efter växtens lat. släktnamn linnæa, vars upphovsman, den holländske botanisten J. F. Gronovius († 1762), bildade detta namn till den sv. botanisten Carl von Linnés ära. — Jfr LINNÉ-,LINNEAN,LINNESK]
den långreviga, örtlika halvbusken Linnæa borealis Lin., vars blommor utmärka sig för sin vällukt; äv. koll. Linné Bref I. 3: 84(1774; möjl. avseende det lat. namnet). Hartman Fl. 241(1820). (Tallskogen) där linnean kryper öfver lafklädda stenar. Lagerlöf Berl. 2: 229(1891). Böök ResSv. 111(1924).
