[jfr ä. d. loj (laai, loy), d. løj, mnt. loi(e), holl. lui, trög, lat; av ovisst urspr.]
trög o. maklig, håglös, indolent; äv. i överförd anv., med sakligt huvudord, t. ex. om maklighet, (yttring av) värksamhet o. d. Loj maklighet. Tegnér (WB) 6: 554(1830). Min sångmö är dufven / Och sömnig och loj. Sehlstedt 3: 38(1867). Gerda tog ett par loja årtag. Söderberg Främl. 169(1895, 1903). Bergman Mark. 59(1919).
