SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUFSA luf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr nor. dial. lufsa, gå så att håret flaxar; avledn. av LUBB, sbst.2]
(vard.) gå l. springa klumpigt l. trögt; äv. i allmännare anv.: lunka; trava, traska; i p. pr. äv. om gång, steg o. d.; jfr LUFFA, v.1 1. Möller (1790, 1807). Tunga lufsande steg. Idun 1901, s. 142. SvD(A) 1929, nr 262, s. 8. — jfr SMÅ-LUFSA.
Särsk. förb.: LUFSA AV10 4. Topelius Dagb. 4: 93 (1839). jfr AVLUFSA. —
LUFSA BORT10 4. Weste (1807). —
LUFSA EFTER10 32, äv. 40. Björnarna, som lufsa efter oss, för att uppsluka oss. Topelius Läsn. 2: 37 (1866). jfr EFTERLUFSA.
Avledn.: LUFSIG, adj. (vard.) som går l. springer l. rör sig klumpigt o. långsamt. En stor, lufsig hund. Wahlenberg SkymtAns. 208 (1902). VårvindFrisk. 161 (1922).
Avledn.: lufsighet, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content