publicerad: 1942
LÖSKA lös3ka2, v.1, äv. (i vissa trakter) LUSKA lus3ka2, v.2, förr äv. LYSKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Schultze Ordb. 2888 (c. 1755)).
Ordformer
(lusk- 1558—1906. lysk- 1621—1849. lösk- SvForns., 1659 osv.)
(i sht i folkligt spr. o. i vitter stil) plocka löss av (ngn l. ngns hår l. huvud l. ett plagg o. d.). Aldrig löska jag ert fagergula hår. SvForns. 1: 303. UppsDP 12/9 1593. (Han hade) sedt Komstadius sittia nedre uti Köllnan, legat med hufvudet i Margaretas knä, som .. löskade honom. VRP 17/8 1731. Att en kvinna löskar en man, betraktas ännu i Värend såsom en ohöfvisk förtrolighet, så vida personerna ej äro närmaste anhöriga. Landsm. II. 8: 18 (c. 1830, 1882). Jag löskade min skjorta. Wallin Bref 67 (1846). En kvinna löskade ett barn. Därs. 245 (1849). När han nu kom in, fick han se prinsessan sitta och löska en stor hemsk trollgubbe. FoF 1915, s. 146. — särsk. bildl. l. oeg.
a) [jfr t. lausen i motsv. anv.] (†) för att beteckna att ngn behandlar ngn l. ngt illa, misshandlar ngn o. d. (Mickel) hadh betalt medh huld och hår, / Och bleff haltande på sin Lår, / .. See huru min Pälsz lyskat är, / Sadhe han. Forsius Fosz 23 (1621). Fernow Värmel. 313 (1773).
b) [jfr t. einem den beutel lausen] (†) i uttr. luska ngns pung l. taska, eg.: plocka pängarna ur ngns börs o. d.; ”skinna” l. ”klå” l. ”plocka” ngn på pängar; äv. allmännare: behandla ngn illa, lura ngn. Han luskede mykit the Swenskes taske. Svart Gensw. G 7 b (1558). Luska ens pung. Lind (1749).
e) (†) noga genomleta l. ”finkamma” (ngt). Jag trodde, att professorerna skulle vara såsom en man, då det gälde att försvara Nordström, men finner, att man .. måste löska universitetet för att få försvarare åt Nordström. Strömborg Runebg IV. 2. 2: 231 (anfört ss. yttrat av Runeberg 1858).
f) [jfr motsv. anv. i d.] (†) gallra l. sortera ut. När man luskar kastkorten (vid kortspel). MoB 6: 195 (1793).
Spoiler title
Spoiler content