MANIERIST man1ieris4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. manierist; av fr. maniériste, till manière (se MANER, sbst.1)]
i sht konst. o. litt.-hist. konstnär l. författare som stelnat i maner; särsk. (i sht konst.) om vissa konstnärer under den italienska senrenässansen (jfr MANIERISM slutet). Hammarsköld KonstH 12 (1817). Om .. (Ehrenstrahl) i stället att kasta sig i armarne på en manierist för dagen .. gifvit sitt eget rika snille fritt spelrum. Frey 1841, s. 136. (Bronzino) utbildade sig till afgjord manierist genom studium af Michelangelo. NF 19: 1160 (1896). Schück AllmLittH 3: 334 (1921; om författare). De florentinska manieristernas konst. 3NF 7: 1056 (1927).
MANIERISTISK, adj. (i fackspr.) som stelnat i maner; utmärkande för manierister l. för manierismen. I Rom är det .. Bröderna Zuccaro, som representera tidens manieristiska, urartade riktning. Upmark Lübke 619 (1872). Fatab. 1933, s. 138.
