SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MONISM monis4m l. må- l. mω-, r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. monismus, eng. monism, fr. monisme; av nylat. monismus; till gr. μόνος, en, ensam]
1) filos. filosofisk åskådning som härleder allt ur en enda enhetlig princip, vare sig denna är av idealistisk l. materialistisk art l. samtidigt av båda; numera i sht om den i naturalistisk l. materialistisk riktning utbildade naturfilosofi som företräddes av den t. vetenskapsmannen E. Hæckel. Dualismen öfvervinnes af Spinoza, som i stället sätter en ensidig monism: själ och kropp äro i grunden ett. Rein Psyk. 1: 170 (1876). NordT 1879, s. 320. DN(A) 1932, nr 282, s. 6. jfr SKAPELSE-MONISM.
2) (mindre br.) i allmännare anv.: enhet, enhetlighet. Geijer I. 5: 129 (1842). Den parlamentariska monismens genomförande. DN(A) 1934, nr 210, s. 4.
Avledn.: MONIST, m.||ig. filos. till 1: anhängare av monismen (i ngn av dess former). (Cavallin o.) Lysander 396 (1878). Rein Psyk. 2: 10 (1891). —
MONISTISK, adj.
1) filos. till 1. Rydberg Magi 23 (1865). En verkligen ”monistisk”, eller enhetlig verldsförklaring. Rein Psyk. 2: 96 (1891).
2) (mindre br.) i allmännare anv.; jfr monism 2. Fennia XII. 2: 22 (1896). Det karolinska enväldet l. suveräniteten — en monistisk, d. v. s. af statsmyndighetens koncentrering på ett enda statsorgan utmärkt styrelseform. 2NF 27: 1214 (1918).
Spoiler title
Spoiler content