MONTENEGRIN mon1tenegri4n, m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera föga br.) MONTENEGRINARE -i3nare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =. Anm. Pl.-formen montenegriner kan i ä. tid möjl. höra till en icke anträffad sg.-form montenegriner.
Ordformer
(-grin 1853 osv. -grinare 1853. -griner, pl. 1823 osv.)
Etymologi
[jfr t. montenegriner, eng. montenegrin(e), fr. monténégrin; till landsnamnet MONTENEGRO]
manlig individ tillhörande befolkningen i Montenegro; i pl. äv. utan avseende på kön. ConvLex. (1823).
Avledn.: MONTENEGRINSK, adj. som har avseende på Montenegro l. montenegrinerna. 2NF 18: 995 (1913).
Avledn.: montenegrinska, f. montenegrinsk kvinna.
