[jfr dan. o. t. nabob; av eng. nabob; jfr fr. o. span. nabab, port. nababo; av hindustan. nawwāb, eg. pl. av arab. nā'ib, ställföreträdare]
1) urspr.: ståthållare över en provins i Indien under storamogulväldet; under det eng. väldet använt ss. rangtitel för framstående muhammedaner i Indien. PT 1758, nr 20, s. 3. Sikherna hade plundrat Navobens stall. Lind af Hageby Minn. 245(1860). Naboben av Arcot. OoB 1931, s. 470.
2) eg.: man som förvärvat stora rikedomar i främmande världsdelar (eg. i Indien); numera bl. allmännare: mycket rik man som lever i överdådig lyx. JournLTh. 1812, nr 248, s. 1. Ett par omätligt rika nabob'ar. Wrangel FornTid. 42(1926). Han uppträdde alltid som en generös nabob. Norrie Kärlek 71(1945).
