publicerad: 1947
NEJ näj4 l. (ngt vard.) NÄ nä4 (äv. med kort vokal, särsk. i förb. nä nä (nänä), nä nä män (nänämän) m. fl.; jfr för övr. anm. nedan), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =. Anm. Allt efter växlande känslobetoning kan ordet anta olika uttalsnyanser, som utmärkas av varierande tonläge, av förlängning (ofta med tvåspetsig exspiratorisk o. musikalisk accent: nä3äj2 l. nä4äj resp. nä3ä2 l. nä4ä o. d.), av varierande vokalkvalitet: ne4 l. næ4 o. d., av förslag av konsonanten m: mnä4 m. m.; i skrift få dessa nyanser ofta uttryck i sådana former som neej, nää, mnä o. d. Stundom uppträder ordet fördubblat med olika uttalsskiftningar efter växlande känslobetoning: upprört, högtidligt osv. näj4 näj4, harmset, hotande, befallande, varnande, skämtsamt osv. nänäj4, ngt vard. nä4 nä4, (i sht i bet. I 2 b) nän3ä2 resp. nänä4; i skrift få dessa uttalsvarianter uttryck i sådana former som nej nej, nen(n)ej, nä nä (ne ne), nän(n)ä(ä) (nen(n)e(e)) o. d.
Ordformer
(mnää 1896 osv. ne (nee, neh) 1611 osv. nej (neej, nei, neij, ney) 1522 osv. nä (näe, nää) 1688 osv. näg(h) 1586—1697. näj (näej, näijh, näy, nääj) 1579 osv.)
Etymologi
[fsv. næi, motsv. d. nej; av adv. EJ, föregånget antingen av den ieur. negationspartikeln ne (jfr IN-, prefix2), föreliggande i urnord. o. got. ni, fsax., ffris., fht. o. feng. ne, ni, lat. ne (i ssgr), sanskr. na, l. möjligen av fsv. ne, motsv. fgutn. nai, nor. o. isl. nei, got. ni aiw, aldrig, fht. nieo, nio (t. nie), aldrig, o. (sannol.) feng. ná (eng. no), av negationspartikeln ne o. ett aiṷ- (se E-, prefix1). — Jfr NEKA, v.2, NÄHEJ]
I. interj. uttryckande att man bestrider ett påstående, avvisar l. motsätter sig en befallning l. uppmaning l. bön o. d., bekräftar ett påstående av negativt innehåll, hörsammar ett förbud, ogillar ngt, korrigerar ett yttrande, känner sig förvånad l. glad över ngt o. d.; använt ensamt l. ss. inledning till en sats (l. inuti sats efter ett l. flera ord med stark emfas) l. (i flertalet fall mer l. mindre vard.) i förb. med omedelbart föregående resp. efterföljande, stundom med nej sammanskriven (-skrivet) interj. (t. ex. ah, ack, bevars, hu, kors, o, usch, å) l. adv. (t. ex. då, ingalunda, män) l. adverbiellt uttr. (t. ex. för all l. ingen del, på inga villkor, vid Gud, min själ, för tusan) med förstärkande l. på annat sätt modifierande bet. (se för övr. under de enskilda orden); äv. (i sht vid energiskt förnekande) använt fördubblat (l. flerdubblat).
1) ss. svar på ett yttrande (en fråga, ett påstående, en befallning l. uppmaning l. bön, ett erbjudande o. d.) i jakande form, innebärande ett bestridande l. avvisande av det som ifrågasättes l. uttryckes i yttrandet, o. i anv. som närmast ansluta sig härtill; motsatt: ja. Är detta riktigt? — Nej (det är det inte). Har den sjuke blivit sämre? — Å nej, det kan man inte säga. Där borta kommer din bror. — Nej, du tar fel. Ja och nej, se JA I 1 c. 1Kor. 10: 20 (NT 1526). Kain sadhe til Herran, .. Så warder migh gående, at huilkin som helst migh finner, han slåår migh j hiäl, Men Herren sadhe til honom, Ney, vthan then som slåår Kain j hiäl, thet skal siwfalt hempnat warda. 1Mos. 4: 15 (Bib. 1541). Anna. Ach blijf Aeneas, ach! Aeneas. Ney, ney iag moste fort. 2Saml. 1: 123 (c. 1669). Villen j väl thet jag skulle vara närvarande när j lären tala med henne? .. (Svar:) Neymen. Österling Ter. 3: 329 (1708). Käthe vill gå. Jag rymmer. / Sten fattar tag i henne. Nej pass! Melin Breitenf. 10 (1893, 1900). Var tyst! / .. (Svar:) Jag tyst? Nej tack du! Andersson Terentius 24 (1896). Mary. .. Papsen lille — bli inte ledsen — Joe snurrar runt med henne. Med dig i famnen — nee. Bergman Patr. 27 (1928). — särsk.
a) med en efterföljande sats vari verbet står omedelbart efter det föregående nej (o. ett därmed förbundet adverbiellt uttr.); särsk. o. numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med dylik sats efter sådana uttr. som nej minsann l. min själ o. d. Thå frågadhe the (Johannes döparen) .. äst tw Helias? Han sadhe, Ney är iach icke. Joh. 1: 21 (NT 1526). Reste jag således i dag? Nej, gjorde jag inte så. Topelius Dagb. 2: 226 (1836). (Polisen till den berusade:) Ni är allt bra full, min gode man. Svaret blev: — Nej min själ, är jag ej. SkånAB 1946, nr 100, s. 6.
b) i utvidgad anv., utan att tjäna ss. (direkt) svar på ett yttrande, nyttjat ss. uttryck för att ngt förkastas l. ogillas o. d.; med hänsyftning antingen på ngt som man själv nyss yttrat (stundom refererat) l. på ngt (t. ex. ett handlingssätt, en avsikt) som icke utsagts, men är givet med den allmänna situationen; stundom ss. protest mot passivitet o. inledande en uppmaning till ngn att göra ngt; äv. ss. inledning till o. föregripande en nekande sats; äv. närmande sig l. övergående i adverbiell anv.; stundom svårt att skilja från 3. Nej, nu går det (sannerligen) för långt. Usch nej, det här vill jag inte vara med om längre. Gevaliensis Jos. 4 (1601). Ney, min Son, icke så; til sällheetz Paradis ingen / Nåkas i så måtto (dvs. om man följer fru Lusta). Stiernhielm Herc. 304 (1648, 1668). Dö, lefva, det får ni herre, / Men vika, nej pass för det. Runeberg 5: 87 (1860). Nej, men säg någonting. .. säg, om du tycker om honom eller ej, — upprepade flickan. Strindberg Hafsb. 143 (1890). Betala 3 kr., äta i flygande fläng och så bli utfockad med sista tuggan i munnen — nä tack! Nilsson Kabb. 111 (1916). — särsk.
α) inledande en uppgift om att man korrigerar ngt som man yttrat o. ersätter visst ord o. d. med ett annat (ofta ett starkare). Han fick det av sin bror, nej för resten av sin syster, tror jag. Jag har, ach ve mig! nei, jag hafver haft två söner. Kolmodin QvSp. 1: 452 (1732). Med kufvad smärta / hon hviskar med en röst så matt: / ”God afton, Axel, nej, godnatt! ..” Tegnér (WB) 4: 30 (1822). Hvardagarna gick man, nej, flög till badhuset kl. 11 f. m. Nyblom Minn. 1: 144 (1904).
β) [jfr t. aber nein, fr. mais non] (i vitter stil) i uttr. men nej; använt dels med hänsyftning på ett av annan person gjort påstående som man refererat, dels ss. uttryck för att en förhoppning slagit fel: men tvärtom, men ingalunda. Du säger ju: du känner .. (Jesus). Men nej, du känner Honom icke. Nohrborg 466 (c. 1765). Jag trodde mig få tysta juldagar, men nej. Dahlgren 2Ransäter 172 (i handl. fr. 1846). ’Nu kommer de och köper', tänkte hon (som sålde äpplen på marknaden). .. Men nej, om de köpte! Lagerlöf Liljecr. 86 (1911).
2) ss. svar på ett yttrande (ett påstående, en befallning l. uppmaning l. bön o. d.) i nekande form, innebärande ett bekräftande av l. instämmande i l. tillmötesgående av det som uttryckes i yttrandet, o. i anv. som närmast ansluta sig härtill; motsatt: jo; särsk. ss. svar på en nekande fråga, innebärande att det alternativ bestrides l. avvisas som skulle ifrågasatts gm den motsvarande frågan i jakande form. Du är kanske inte pigg på en promenad? — Nej, inte i dag. Det hade jag aldrig misstänkt. — Nej, inte jag heller. Gå inte ut i det här vädret! — Nej, jag stannar hemma. Ängelen .. sadhe til migh, Weest tu icke hwadh thetta är? Jagh sadhe, Ney min herre. Sak. 4: 5 (Bib. 1541). ”Du tänker således inte gifta dig med honom?” ”Nej då”. Lönnberg Skogsb. 227 (1881). Elis. Var icke otålig mot henne, Kristina! Kristina. Ah nej! Strindberg Påsk 61 (1910). Ferlin KulörtLykt. 102 (1944). — särsk.
a) ss. svar på en formellt nekande fråga, vari negationen närmast tjänar ss. uttryck för att man väntar ett jakande svar l. skulle finna ett sådant naturligt l. ss. en vädjan att besvara frågan jakande. Är du inte bra trött nu? — Nej (visst inte). ”Skulle du icke vilja åtaga dig hans uppfostran, t. ex. som hans — hustru?” ”Ack nej, nej!” sade Serena skrattande. Bremer Grann. 1: 283 (1837). (Svarta pantern:) Ä, kan du inte vara med och vara blekansikte? Nä, kom det brett med trumpen målbrottsstämma (från Peter). Siwertz Sel. 1: 26 (1920).
b) mer l. mindre ironiskt l. ss. uttryck för att man av egen erfarenhet vet l. vid närmare eftersinnande finner att det finns fog för ett visst negativt påstående o. d.; nästan bl. ss. fördubblat l. i förb. med omedelbart efterföljande adv. l. adverbiellt uttr. Stridsberg Landpr. 20 (1795). Ch(remes). Jag är ej ängslig. Pho(rmio). Nej, visst det. Andersson Terentius 25 (1896). ”Jag sjunger aldrig piano”, genmälde Job öfverlägset, ”det gör sig inte”. ”Nänej!” nickade jag. Bergman Lappk. 156 (1904). Jag skulle skrifva ett företal till en bok, och det är svårt ska Matts se. Det går helt enkelt inte alls. — Nänä, känner te et, känner te et! Engström 5Bok 4 (1910). Langborg LastHäx. 69 (1922).
c) i utvidgad anv., utan att tjäna ss. (direkt) svar på ett yttrande, nyttjat för att bekräfta l. understryka ett uttalande l. en tanke l. tankegång av negativt innehåll. Jag vill inte stanna här längre, nej jag går hem. Han (dvs. Astrild) aktad' ingen gran, ney ey thet minsta Korn, / At Mavors ok hans Moer satt på Vulcan twå Hoorn. Lucidor (SVS) 210 (1672); jfr 1 b α. Han ville blåsa, men ogörligt, nej! / Det stämde ej. Bellman (BellmS) 1: 260 (1780, 1790). Ädle Broder, allt för tidigt gången, / icke vill du glömma oss, o nej! Tegnér (WB) 2: 51 (1810). Då spordes ej mer ett smygande knot, / .. Nej ett jubel stormade honom (dvs. Sandels) emot. Runeberg 2: 81 (1848). Han tog inte kallt afsked af oss och vår värld. Nej då, nej då. Hallström El. 252 (1906). När en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa — nänejmen! Engström Bläck 183 (1914). — särsk. (†) i uttr. det är nej, det är omöjligt, det går icke. Sannerliga kunne wÿ nu länger eÿ / Staden wpholle, och thet är neÿ. Holof. 28 (c. 1580).
3) förbleknat, ss. uttryck för att man uppfattar ngt ss. förvånansvärt l. anmärkningsvärt l. storartat l. att man är glatt överraskad av ngt; äv. ngt ironiskt l. försmädligt; nyttjat såväl med syftning på ett yttrande som i vidare anv. I morse kom min bror hem från Amerika. — Nej, gjorde han det? Nej se, det snöar! Nej tänk så roligt! Lagerström Gir. 45 (1731). Nei! si hvad grannelåt! Kolmodin QvSp. 1: 116 (1732). (De) skjöto dem framför sig på kälkar. Nej, det gick med en fart! Topelius Läsn. 3: 106 (1867). (Jag gav dem så på tafsen) att gumman hotade att aldrig sätta sin fot inom mina dörrar mera. — Nej, sa' hon det? Strindberg RödaR 120 (1879). (Fabbe:) Nej, se lille Gunnar! Nej, se doktor Svante! Rydberg Vap. 40 (1891). I går hade vi bref från arkitekten, sade hon. Nej, hade ni det? Åkerhielm GamlRoman 22 (1907). Hon fingrade på locken som om hon varken sett en hämtare eller en korg. Nämen — färskströmming! Sjödin StHjärt. 166 (1911).
II. i mer l. mindre substantivisk anv.; särsk. dels om ordet nej (i bet. I), i sht med tanke på dess innebörd i ett svar, dels rent substantiviskt, om nekande svar, bestridande, avslag, vägran, protest, förbud o. d.; äv. (i sht i vitter stil) om allmänt negativ inställning. Ett kraftigt och trotsigt nej. Ett knappast hörbart nej. Frågan besvarades av de närvarande med (ett enhälligt) nej. Han fick ett bestämt nej på sin anhållan. Idher oordh skola wara Ia ia, Ney ney, huad som ther offuer är, thet är aff ondo. Mat. 5: 37 (NT 1526). Ther åklagharen haffuer ingen skääl, bewijs, eller lijknelse til sijn klagemål, tå är swarandens ney så gott som åklagarens ja. OPetri 4: 306 (c. 1540). Ney och Ja gör een långh träta. SvOrds. B 7 a (1604). Herrebodh wil intet haa ney. Grubb 850 (1665). Utaf mitt samvets nej förnam jag ingen känning. Kolmodin QvSp. 2: 448 (1750). När de begärde, at blifva anständigt utrustade, blefvo de med et kort nej afspisade. Lagerbring 1Hist. 1: 293 (1769). Min andes väsen, det är nej. Rydberg Faust 40 (1876; t. orig.: der Geist der stets verneint). Trafikbilägarna ge blankt nej åt betänkandet. SvD(A) 1935, nr 185, s. 18 (rubrik); jfr a. — särsk.
a) ss. obj. i vissa uttr. med bet.: (på ett l. annat sätt) frambringa ordet nej l. bestrida l. avslå l. vägra att ta emot ngt l. vägra att acceptera ngt l. ge ngn avslag l. avböja ngns erbjudande o. d.; jfr b; i sht i uttr. säga l. svara (stundom ropa l. viska l. mumla o. d.) nej (till ngt); äv. tacka nej, säga ”nej tack” (till ngt), ge ett tacksamt avböjande svar. (Peder Galle) sägher .. ath presternes yppersta embete är ath wiya och consecrera wors herris lekamen, Men ther sägher iach ney til. OPetri PGalle D 1 b (1527). Hans Börgeson (blev) til talat .. för dhen hem gångh han giorde vtij skolestoffuan .., som han icke sielff kan sighe näijh till. SkrGbgJub. 6: 23 (1587). God morgon gamla mor ..! Ni säger icke nej till en kaffetår! Bremer Hertha 145 (1856). Marajeff föreslår poker, men Leo tackar nej. Essén KessSthm 127 (1916). Min mage säger nej och mitt förstånd stopp! Bergman LBrenn. 20 (1928). (Jag) mumlade ett tyst nej. Siwertz Fribilj. 220 (1943). jfr (†): (Han) war begie[re]nd[es] at hans godz skulle eÿ warde fforhi[n]d[ra]t aff Eric kog men ho[nom] sagd[es] neÿ. OPetri Tb. 34 (1524). — särsk.
α) (†) i uttr. säga l. svara kort nej till ngt l. svara ngn kort nej på ngt, säga osv. ett tvärt l. snävt l. avvisande nej till ngt resp. svara ngn med ett tvärt osv. nej på ngt; äv. i uttr. icke säga stort nej till ngt, icke säga nej till ngt. G1R 6: 146 (1529). Iagh säger ey stort ney ther till (dvs. till att komma). Asteropherus 8 (1609). HC11H 10: 26 (1677: härpå). Konungen svarade dertill kort nej. Geijer II. 3: 76 (1834).
β) i uttr. säga nej för (ngt), neka till (ngt) l. vägra att mottaga l. finna sig i (ngt); särsk. o. numera bl. (mera tillf., vard.) i sådana uttr. som inte säga nej för ett glas o. d., inte säga nej till ett glas osv.; förr äv. i uttr. säga sig nej för (ngt), säga sig vara oskyldig i fråga om l. fritaga sig från (ngt). Wthen welom (vi, dvs. Sveriges folk) sege neij för sodana öffueruoldh och orät, som i (dvs. Kristiern II) brwkede oc tiilstadde at brwke in oppa oss fattige Swänske män. SvTr. 4: 31 (1522). Pädher Erichsson i Fors hafwer besufwet Margreta Pädhersdotter i Norrkiärn .. och seger det inthz Neij före. ÅngermDomb. 1647, s. 120. För skäldz orden säger hon sigh all deeles Neÿ. EkenäsDomb. 1: 175 (1653). (De höga herrarna) säga inte nej för ett glas. Strindberg NRik. 5 (1882).
γ) (†) i förb. med följande att-sats: neka till l. förneka (att ngt förhåller sig så l. så). OPetri Tb. 13 (1524). Då Torneus tillspordes, sadhe han inständigt neij, at han skulle wara barnafadher. ConsAcAboP 3: 120 (1666). Tå togh han Her Zachris i Axelen. Seger (emellertid) alldeles neÿ att han slogh honom. VDP 1668, s. 186.
δ) (†) i uttr. neka nej, neka, svara nej. (Adeln) tillspordes om dhe hade någott deremott (dvs. emot riksdagsbeslutet). Nekadhe alldeles Neij allenast vthj vttschriffningen motte infördt blifwa (ett par ändringar). RARP 2: 96 (1634).
ε) (numera ngt vard.) i uttr. mena l. påstå, förr äv. hålla l. veta o. d. nej, mena l. påstå resp. anse l. veta att ngt icke förhåller sig så som det uppges l. sättes i fråga. Luk. 17: 9 (NT 1526). Vij achtede onödigt att svara der något till, .. för än vij viste jaa heller neij. AOxenstierna 2: 346 (1619). Kan Gudz Ordh liuga? Jag håller ney, ingalunda. Kempe Krigzpersp. 159 (1664). Man antog att .. (kungen) gått ut ur rumet, men Rosen, som satt i det yttre förmaket, påstod nej. Ahnfelt StudM 2: 364 (1857). Erik menar nej, ty (osv.). Wägner Camill. 52 (1915).
ζ) [fsv. biuþa, koma ne (for sik)] (†) i uttr. få l. komma nej för sig l. för ngt, (kunna gm värjemålsed) fria sig resp. neka till ngt; bjuda nej för sig l. för ngt, erbjuda värjemålsed för sig resp. (kunna gm värjemålsed) neka till ngt. SkrGbgJub. 6: 65 (1587: biuder neij för sigh). Tu skall icke få ney för tigh. UppsDP 18/11 1595. (Lägersmålet) som Kirstin icke kommer neij före. VDAkt. 1661, nr 388. Per Swensson kan icke biuda ney före så wara tillgånget som Lensmannen berättat. Därs. 1675, nr 124. Därs. 1712, nr 383.
b) i fråga om avslag vid frieri; särsk. dels i uttr. säga nej (till ngn) (jfr a) l. ge ngn nej l. ge nej till ngn o. d., dels i uttr. få nej. OPetri Kr. 46 (c. 1540). När en frijare får ney, giör dhet honom sorgse och förbittrad. Grubb 426 (1665). För hans (dvs. min broders) skull nej jag gaf / till en förträfflig man, som ändå jag höll af. Lundquist PaterN 16 (1891). Helen hade friat, Jonas hade sagt nej. Bergman JoH 53 (1926). (†) Effter Jungfrun fick meera villia till Hother, än till then andre, sadhe hoon honom, nembl. Balder, neij. LPetri Kr. 23 (1559).
c) i fråga om röstning o. d.; stundom övergående i bet.: nejröst, i sht förr äv.: nejsedel. Rösta nej. RARP 3: 91 (1638). (De kollationerade röstsedlarna), kastandes Ja uthi een hatt och Neij uthi den andra. Därs. 4: 312 (1650). (Representations)-förslaget bifölls med 361 ja mot 294 nej. De Geer Minn. 2: 19 (1892). Man får .. aldrig förklara en fråga (dvs. proposition) vara besvarad med nej. Sköld MötFörh. 13 (1919).
Ssgr (till II): NEJ-BREV. brev med avslag på bön l. förslag o. d. SnoilskyVänn. 2: 111 (1885). Ett långt och artigt nejbref. Lundquist Jacobs Landb. 191 (1909). —
-MAN, m. (mera tillf.) nejsägare. En Nejman är en sådan, som säger nej till allt hvad regeringen önskar. SthmFig. 1847, s. 365. SvD(A) 1929, nr 328, s. 13. —
-MORAL. filos. moral som grundar sig på förbud. Utvecklingen går .. för att tala med Nietzsche, från slafmoral till herrmoral, nejmoral till ja-moral. Larsson Stud. 82 (1899). 3SAH LII. 1: 67 (1941). —
-ORD. [fsv. neordh, avslag] (tillf.) ord som innebär nekande l. bestridande o. d.; förr äv.: förnekande. (Han ingav) sitt swar och nejord till skälsord, för hwilke Ambiernus honom skriffteligen angifwit hafwer. ConsAcAboP 3: 164 (1666). Blanda kokande tillsamman / i ett infernaliskt gamman / jaord — motord — nejord i Motsäges flod. Sjöberg Kris. 105 (1926). —
(II c) -PROPOSITION. (i fackspr.) kontraproposition; motsatt: ja-proposition. Tiden 1848, nr 239, s. 3. —
(II (c)) -ROP. i sht i fråga om röstning i en beslutande församling o. d. Malmström Hist. 1: 259 (1855). —
(II c) -RÖST. röst för avslag på ett förslag vid votering. Det var övervägande nejröster, förslaget blev alltså icke antaget. Crusenstolpe Mor. 3: 280 (1841). —
(II a, b) -SÄGA. [fsv. nesighia (SthmJordeb. 2: 130)] (†) neka till l. förneka (ngt); äv.: vägra (ngn) sitt samtycke (särsk. i fråga om samtycke till giftermål); äv.: vägra att erkänna l. mottaga (ngn). Twa wtaff eder sockn neysagde mester gerlac (ss. kyrkoherde) paa alles eders wegna. G1R 2: 88 (1525). (Börje) bekom jaakord .. af then äldra, huilken änckia var, men hon neijsade Börie (senare). VDP 1648, s. 425. Han .. Näkar intet omgiänget Men löfftet alldehles Neÿsäger. VDAkt. 1707, nr 658. —
(II a) -SÄGANDE, n. (i skriftspr.) handling(en) l. vana(n) l. benägenhet(en) att säga nej l. förkasta l. avslå l. vara motsträvig o. d. Nej-sägandets politik. NDA 1932, nr 280, s. 4. Denne ondskans och nejsägandets representant. Swensson Willén 141 (1937). —
(II a, c) -SÄGANDE, p. adj. (tillf., i skriftspr.) som (alltid) säger nej; i substantivisk anv.: nejsägare, i sht förr äv.: person som röstar nej vid votering. Emedan .. antalet af nejsägande i Första kammaren .. hade växt till 20. Samtiden 1874, s. 275. —
(II a) -SÄGARE. [jfr d. nejsiger, t. neinsager] person som (alltid) säger nej till l. avslår l. förkastar vad som föreslås l. begäres; negativ person. Han är en dunkel Nej-sägare till allt i verlden. Almqvist Jagtsl. 53 (1832). Sveriges bönder äro starka nejsägare. GHT 1926, nr 59, s. 12. —
(II a) -SÄGNING, r. l. f. [fsv. nesäghning] (tillf.) handlingen att säga nej till ngt; förr äv.: vägran att hålla till godo med ngn. VDP 1669, s. 250.
Avledn.: NEJA, v. [jfr sv. dial. (Finl.) nejas, nejsägande, vägran, d. dial. (Jyll.) neie, nor. dial. neia, säga nej ofta l. ideligen] (tillf. l. bygdemålsfärgat) säga nej, neka; vägra. Levertin Roc. 136 (1899). Smugglar å plundrar vrak gör du. .. Nejar du, lushund! Här finns vittnen! Siwertz Ämbetsm. 224 (1912).
Spoiler title
Spoiler content