NEXUS näk4sus, r.; i best. anv. utan slutart.
Etymologi
[jfr t. nexus; av lat. nexus, knytning, till nectere, knyta (se NEKTERA)]
(i fackspr., föga br.) sammanhang, samband; särsk. språkv. om det förhållande mellan två ss. leder i en större enhet uppträdande semem som består på grund av deras tankesammanhang. Dalin (1871). Noreen VS 5: 137 (1906). — jfr KAUSAL-NEXUS.
SAOB
