NOTORISK nωtω4risk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. notorisch; av senlat. notorius (se NOTORIE)]
allmänt känd l. bekant, allbekant; utpräglad; om förhållande o. d.: som är ett faktum l. ngt obestridligt; veterlig, uppenbar; otvivelaktig; äv.: ökänd. Rydén Pontoppidan 371 (1766). (Av de två lektorerna) är åtminstone den enes okunnighet i Grekiskan notorisk. Tegnér (WB) 7: 380 (1833). Notoriska alkoholister. Henschen Alkoholfr. 83 (1913). Den engelska skilsmässolagen är notoriskt efterbliven. SvD(A) 1929, nr 250, s. 9. Undertecknad brukar i litteraturen stämplas som notorisk idyllmålare. Österling Därs. 1933, nr 223, s. 7. jfr: Med notoriska facta förstår man .. sådana betydligare händelser, som äga ett slags historisk märkvärdighet. Schrevelius CivPr. 260 (1853). — särsk. jur. om förhållande o. d.: så väl känd av alla l. av domstolen i dess ämbetsutövning att ngn särskild bevisning icke behöves, uppenbar. 1NJA 1916, s. 98. Om fullmäktigskapet är af domstolen kändt (notoriskt) .., torde särskild behörighetsbevisning ej alltid påkallas. Kallenberg CivPr. 1: 782 (1922).
SAOB
