(i fackspr., särsk. filos., teol. o. estet.) framställa l. uppfatta (ngt) ss. objekt; komma (ngt) att tillhöra den objektiva värkligheten; ikläda (ngt inre) en yttre form l. gestalt, förkroppsliga l. uttrycka l. åskådliggöra (ngt); göra (ngt) fristående o. oberoende av det egna jaget. I konstnärens verk måste den andeliga naturens öfverlägsenhet och seger öfver den sinliga genom ett sinligt uttryck objectiveras. Thomander 2: 27(1829). Språket betecknar .. icke tingen, utan våra Föreställningar och Begrepp om tingen, och objektiverar på det mest omfattande sätt Medvetandet och dess phenomener. Trana Psych. 2: 60(1847). Den i (yttre) handling objektiverade lidelsen. Klockhoff ESkr. 357(1865). Goethes intresse var tillfredsställt, då han tecknat karaktärerna, då han i Tasso objektiverat en sida av sitt väsen, den typiske skaldens ytterliga känslighet (osv.). Sylwan (o. Bing) 1: 522(1910). — särsk. (numera mindre br.) refl.: framträda som objekt; taga yttre form l. gestalt, få uttryck. Atterbom PhilH 214(1835). Den tanke- och känsloverld, som har objektiverat sig i skriftverken och konstskapelserna. PedT 1898, s. 107.
Avledn.: OBJEKTIVATION, r. l. f. [jfr eng. objectivation] (i fackspr., i sht filos.) objektivering; övergång till objektiv värklighet. Göransson UndersRel. II. 1: 7(1905). Den yttre världen är (enl. Schopenhauer) intet annat än ”viljans objektivation”. 2NF 24: 1162(1916).
