publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFARANDE, p. adj. (†) ofarbar. Blöta myror och moratzer, och andre sådane owägade och ofarande rum. Rudbeck Atl. 2: 82 (1689). —
OFARBAR3~02, äv. ~20. [jfr t. unfahrbar] icke farbar, icke framkomlig l. trafikabel. Schultze Ordb. 1041 (c. 1755). Takteglet slets af husen (av ovädret) och gjorde gatorna styckevis ofarbara. SvT 1852, nr 191, s. 3. Skogen .. är .. till och med för infanteri svår att passera och för de öfriga vapnen alldeles ofarbar. Mankell Fältsl. 175 (1857).
OFAREN, p. adj.
1) (numera bl. i vitter stil) om väg, område o. d.: icke befaren; icke överfaren. Verelius 185 (1681). (Flygaren) ofarna vägar i rymden plöjer. SvD 1910, nr 270, s. 9.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) icke (av)rest; äv. om färd o. d.: icke företagen. Han var ännu ofaren då budet kom. Murberg FörslSAOB (1791). (Han) säger, att prinsen gjorde bäst uti att låta den färden vara ofaren. Landsm. V. 6: 101 (1891).
3) (†) allmännare: ogjord; orörd. (Bo Grip) häriade alt hwad emellan Halmstadh och Lewerijdh än tå war ofarit eller aff nyo förbättrat. Girs E14 83 (c. 1630). Huru mångfalligt är thet som vi böra lämna ofarit? Lallerstedt Dygdel. 72 (1746). Brauner Bosk. 51 (1756). —
OFARLIG. som icke kan vålla ofärd l. skada o. d., som icke innebär l. är förenad med fara, icke farlig; äv.: riskfri. (Mannen) är ofarlig som ett barn, blott han får vara hvad han är ärnad att vara. Runeberg ESkr. 1: 210 (c. 1835). En vederstygglig, om än hastigt öfvergående och alldeles ofarlig ilska. Rydberg RomD 49 (1877). Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. Heidenstam Karol. 1: 337 (1897). Snart får man veta, att såret visserligen var djupt, men ofarligt. VFl. 1906, s. 104.
Ssg: ofarlig-göra. (i skriftspr.) göra ofarlig. (Salpeter-)syrans ofarliggörande. TT 1880, s. 180. Stenius HelgKlost. 162 (1934). —
OFARLIGHET3~002 l. ~200, r. l. f. [till ofarlig] Den svenska statshvälfningens ofarlighet för England. Odhner G3 1: 181 (1885). —
OFASONERAD, p. adj. textil. om tyg: icke vävd med mönster l. figurer. Stiernman Riksd. 1641 (1668). —
OFASONERLIG. (†) ofasonlig, oformlig; äv. om person: oskicklig, ”omöjlig”. Sturzen-Becker Blyerts 139 (1842; om person). Utan att göra framställningen alltför ologisk och ofasonerlig. Hygiea 1860, s. 710. —
OFASONLIG. (ngt vard.) utan fason; som mist sin fason; oformlig, klumpig. SvTyHlex. (1851). Inte var hon heller så ofasonlig att se på, fast hon var lös i köttet. Väring Vint. 30 (1927; om vittran). Hatten hade i regnet blivit alldeles ofasonlig. Östergren (1933).
OFATAD, p. adj. (ofatad 1530 osv. ofattad 1544—1573 (: ofattett, n.)) (om ä. förh.) om osmundsjärn, kol o. d.: icke packad i fat. HH XI. 1: 7 (1530). Ofatade kol. Murberg FörslSAOB (1791). —
OFATT. (ofat 1700—1774. ofatt c. 1635—1933) [sv. dial. ofatt, oformligt stor, oskicklig, förvänd, underlig; till fatt, adj.2] (†)
1) utan form, formlös. (Jehova) skaapte först och främst ett plumpt ock ofatt ämne: / Ett sammanblandat alt, dock utan all gestalt. Columbus BiblW A 1 a (1674). När man af ett rått ämne, en ofatt klump, såsom ler, sten, träd m. m. genom konst och arbete gör något .. i närmaste likhet med andra värkliga ting i Naturen. Bergklint MSam. 1: 179 (1781). Ling Edd. 44 (1820).
2) oformlig, vanskapt, åbäkig, klumpig; äv.: oskickligt o. klumpigt gjord; hisklig. Schroderus Dict. 182 (c. 1635). De ofatta Jätte-Kråppar. LykkoPris C 2 a (1689). Det tyckes som hade man icke allenast i en aflägsen forntid vanställt detta torn genom ofatta sträfpelare, utan (osv.). Brunius Metr. 53 (1836). Forssell Stud. 1: 502 (1872, 1875). Östergren (1933; ålderdomligt). särsk. i bildl. l. oeg. anv.
a) otymplig; ovig; plump; om person äv.: inskränkt, enfaldig. Dömes om Swänskan thet är ett grofft, ofatt, oböyligt Språk särdeles til rijmande. Skogekär Bärgbo Wen. Föret. (c. 1650). Hwem är så dum, butt och ofatter, som icke seer Gudh igenom the vthwärtes Werldennes ting. Sylvius Mornay 315 (1674). EP 1792, nr 40, s. 2.
b) befängd, ”galen”; underlig; obegriplig; orimlig. Hwem bad dig sätta fram en led och ofatt gåta? Triewald Lärespån 42 (c. 1710). Kan man tänka sig något ofattare, än att genom börden vara berättigad att leda statens öden? Kullberg Mem. 2: 96 (1835). En ofatt hieroglyf. CVAStrandberg 5: 101 (1862).
c) olämplig, obekväm; om person äv.: oskicklig, tafatt. HC11H 10: 137 (1672). (Rägn har) giordt hela Feldtet omkringh slipprigt och ofatt til at rijda vppå. Sylvius Curtius 621 (1682). Ingen emottager gerna vetande .. en ofatt arbetare på sin verkstad. Bergklint Vitt. 287 (1777). Tranér Sappho 88 (1824).
3) omåttligt stor, ofantlig. Bergen äro så ofatta och höga, att de stå nästan alltid betäckta med skyar. Eneman Resa 1: 121 (1712). At åtgången af Såcker til mat och drycker .. är ofatt stor (i Spanien). BBergius PVetA 1780, 1: 59. Weibull LundLundag. 10 (1882).
Avledn.: ofatthet, r. l. f. (†) till 2: klumpighet osv. Sånglära 23 (1814; bildl.). Cavallin (1876). —
2) = ofatt 2. En undliger kalfwer / Hisliger, ofattad, stor, wanskapeligh ögnlöser ungi. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 222.
3) i uttr. ofattade djur, om lägre djur, ”insekter” (i detta ords äldre anv. om leddjur i allm.). Ofattade Diwr äre först åthskillighe matkar. Schroderus Comenius 217 (1639; t. texten: Vngeziefer). Biurman FrSpr. 202 (1729). —
OFATTAD, p. adj.3 (i fackspr.) icke infattad. Ofattade stenar och perlor. RiksdRevStatsv. 1896, s. 515. —
OFATTBAR3~02, äv. ~20. icke fattbar.
1) (föga br.) icke uppfattbar för sinnena; jfr fattbar 2. Hela den otalighet af stjernor / Som välfva der i ofattbara rymder. JGOxenstierna 4: 263 (1815).
2) obegriplig, ofattlig; oförklarlig; jfr fattbar 3. Det är fullkomligt ofattbart att han orkar med allt detta. Dessa (akantus-)ornament (voro) i större eller mindre grad ofattbara för nordborna. AntT XI. 1: 80 (1890). Ju mer jag tänkte på det, desto ofattbarare föreföll det mig. Munthe SMich. 153 (1930).
1) (föga br.) icke uppfattbar för sinnena; jfr fattlig 1 b. Finns du på jorden, eller har du gått upp i det ofattliga? Åkerhielm Hvidehus 117 (1899).
2) icke möjlig att fatta l. förstå, obegriplig, oförklarlig; äv.: otrolig; jfr fattlig 1 c. Kellgren (SVS) 2: 190 (1783). Med andra lexor (än rimmade) .. hände ej sällan, att de syntes förefalla .. (gossen) alldeles ofattliga. Atterbom Minnest. 2: 221 (1855). Han föreföll henne alltid lika gåtfull och ofattlig. Heidenstam End. 31 (1889). En ohygglig komposition .. som, ofattligt nog, slog an på den stora publiken. Lundberg-Nyblom Fyrisån 153 (1931).
3) (†) som icke kan fatta ngt; som har trög uppfattning; trögtänkt; jfr fattlig 2. Nyström DöfstUndUtv. 171 (i handl. fr. 1808). Är hon inte alltför ofattlig och ovillig, skall hon nog lära sig (att vara husmor). Carlén Bull. 2: 41 (1847).
Avledn.: ofattlighet, r. l. f. särsk.
1) till 2: obegriplighet. Murberg FörslSAOB (1791). Medvetandet om .. (Guds) ofattlighet för oss jordekryp. Söderblom Herdabr. 12 (1914).
2) (†) till 3: förhållandet l. egenskapen att icke (lätt) kunna fatta ngt; bristande (upp)-fattningsförmåga. Polyfem IV. 42: 3 (1811). (Elevernas) tröghet och ofattlighet. Carlén Bull. 2: 14 (1847).
Spoiler title
Spoiler content