O- ssgr (forts.):
OORGANISERAD, p. adj.
OORGANISK. [jfr t. unorganisch] icke organisk.
1) kem. jfr död, adj. 5, liv-lös 4. Oorganiska föreningar, ämnen. Möller 1106 (1790). Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 11 (1795). De ämnen, som härstamma från växt- eller djur-riket, kallas organiska, såsom talg, stärkelse .. alkohol. Öfriga ämnen kallas oorganiska, såsom stål, koksalt (osv.). Holmström Naturl. 63 (1895). BotN 1923, s. 65. särsk. i utvidgad anv., om vetenskapsgren som sysslar med oorganiska ämnen. Den oorganiska kemien. Berzelius Kemi 1: 545 (1817).
2) som icke på ett naturligt, organiskt sätt hänger samman l. går ihop med ngt; stundom äv.: livlös, mekanisk. Den oorganiska eller lägre empiriska samhällsåsigtens ståndpunkt. Nyblæus Statsm. 104 (1864). Det grekiska templet .. tål ingen omedelbar anslutning av en annan byggnad. Flyglar och utsprång skulle verka oorganiska. Kjellberg GrekRomK 127 (1932). särsk. (†) språkv.
a) som icke på ett naturligt sätt (gm ”ljudlagsenlig” utveckling) vuxit fram l. bildats o. d.; vanl. liktydigt med: analogisk. (I konjugationsformerna) vark, vurket .. vurken .. kunde vara anledning, att frukta en ur analogi uppkommen oorganisk daning. Rydqvist SSL 1: 208 (1850). Därs. 5: 127 (1874).
b) (enst.) om satsform: syntaktiskt onormal l. ofullständig. UVTF 26: 90 (1880). —
OORNERAD, p. adj. konst. icke ornerad l. försedd med ornament. Den romantiska tidens portaler ha i allmänhet varit oornerade enkla rundbågar. Adler Meyer 169 (1892).
