OPALISERA -se4ra, i Sveal. äv. -se3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) intr.: ha (l. få) det (vackert) färgskiftande utseende o. den halvgenomskinlighet som utmärker opal; ofta (i sht i icke fackmässigt spr.) med tanke företrädesvis på färgskiftningen; utom i fackspr. företrädesvis ss. vbalsbst. -ing, opalescens (äv. konkretare, om färgspelet), o. ss. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: opalskimrande, opalescent. Bergman Jordkl. 1: 239 (1773). Saltsyrad quicksilfveroxid fälles trögt af antimonsyradt kali, och får vanligen blott en gulgrå opalisering. VetAH 1812, s. 232. Med större delen silicater är det vanligt att glaset, som under smältningen är klart, opaliserar under afsvalningen. Berzelius Blåsr. 128 (1820). Himmel och vatten antaga en skär opaliserande färgton. Rosen Kap 55 (1912).
2) (tillf.) refl.: bli opaliserande. Ett lätt, lustigt sommarregn, hvilkets droppar opalisera sig i den pärlskimrande luften. Levertin 23: 216 (1906). jfr: Wetterbergh SamhKärna 2: 48 (1857: opanalisera sig; felaktigt för: opalisera sig).
3) [jfr eng. opalized, fr. opalisé] (tillf.) i p. pf. opaliserad, (gjord) opaliserande. Ahlman SvårSt. 9 (1915). —
