publicerad: 1950
ORIMLIG ω3~rim2lig, äv. 040 (ori´mlig Weste), adj. -are. adv. -A (†, Linc. (1640), Dalin Arg. 1: 181 (1733, 1754)), -EN (numera föga br., Schroderus Os. 1: 772 (1635), Silfverstolpe Boleslawski o. Woodward PolskRytt. 163 (1933)), -T (Serenius (1741) osv.).
Ordformer
(-rim- (-rijm-) 1615 osv. -rime- (-rimme-) 1606—1839. -lig (-gh) 1606 osv. -ligit (-gh-, -et, -itt), n. sg. 1637—1768)
Etymologi
1) (†) i uttr. orimlig med ngt, som icke ”rimmar sig” l. överensstämmer med ngt, oförenlig med ngt. Med Skrifftene orijmelige menniskiors påfund. KOF II. 2: 118 (c. 1655).
2) (†) som icke passar; opassande, olämplig; som man icke kan godkänna l. gilla, dålig, undermålig; om tal äv.: tom, innehållslös, pladdrig (jfr 4). Thenne Epistel .. är .. medh en orijmligh Styl sammanfattat. Schroderus Os. 2: 10 (1635; jfr 3). Saalbader .. (dvs.) orimlig taal. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Iagh weet ey Siälff om ett orijmligt Tahl / (Som mitt) mehr aktas böör än huad som Tuppen gahl / I otijdh. Lucidor (SVS) 247 (1672). Ofta orimelig ord för rim skul Rimare bruka. Nicander GSann. 7 (1766; jfr 3, 4). — särsk.
b) om handling l. uppträdande l. tal o. d.: otillbörlig, opassande; äv.: oanständig. Stiernman Riksd. 927 (1635). Kommer och någen drucken för Wår Taffel .. eller elliest orimmeligen sig förhåller, sitte förste gången någre dagar i arrest. Schmedeman Just. 303 (1655). Thet K. May:t nämbner Stoorfursten til Ryska Rijket, och intet införde Stoorfurstens nampn Michael Fœderovitz, war ock så orijmligit. Widekindi KrijgH 660 (1671). Lindfors (1824). jfr: (Han) brakte dem om lifvet .. och for i orimmelig måtto fram med kyrkan och Gudshusen där. Eneman Resa 2: 271 (1712).
c) om föremål, i sht konstvärk o. d., övergående i bet.: smaklös, ful, grotesk? Bleeff låfuat att thet orijmliga altaret skall nederrijffuas. Murenius AV 12 (1637). Et skåp .. alt ganska illa decorerat af orimmelige löf och ornementer. Palmstedt Res. 106 (c. 1780; jfr 3).
3) (†) som icke överensstämmer med det vanliga l. vedertagna; konstig, märkvärdig, sällsam, underlig, fantastisk. Då Mena .. war Lanshöfdinge i Egypten, hafwa i Floden Nill sigh månge under samme och orimlige ting tildragit. RelCur. 73 (1682). Om Resan til de Orimmeliga Länder. Roman Holbg 194 (1746; rubrik; jfr 4). Dalin (1853).
4) stridande mot allt förnuft l. all sannolikhet, förnuftsvidrig, utan rim o. reson, otänkbar, otrolig, absurd, barock; äv. dels: som det icke finns ngt rimligt skäl till, totalt omotiverad, dels: som det icke finns ngn förnuftig mening med, ”oresonlig”; särsk. dels om idé l. påstående l. berättelse o. d., för att beteckna att man icke kan tro på resp. ansluta sig till den, dels om handlingssätt: som det icke finns rimliga skäl för, dels om situation o. d.: ”omöjlig”; äv. om uppgift l. uppdrag: som är uppenbart omöjlig att gå i land med l. fullgöra (jfr f). Kettare hafwa .. många orimelige och olidhelige stycker. OMartini Pred. C 4 b (1606; jfr 2). Må altså intet hållas så orimligit at (ordet) Kyrckia är af (grekiska) Kyriakä. Dijkman AntEccl. 28 (1678, 1703). Så finne Wij orimeligit, at slike ärender .. dragas under någors annars .. afgiörande än Wår egen. Schmedeman Just. 1149 (1687). Ingen ting är så orimmelig, tokot och pusserlig, som man icke skulle kunna få in uti Menniskian. Lagerström Gir. 8 (1731). Schönberg Bref 1: 235 (1778; om rykten). Det orimligaste i verlden vore at säga: Som Kryckor finnas; bör ingen gå på sina fötter. Kellgren (SVS) 5: 258 (1793). Nilsson FestdVard. 34 (1925; om folksed). 3SAH XLVII. 1: 11 (1936; om uppgift). Skulle vi inte tillåtas höja .. (mjölkpriset) inträder en fullkomligt orimlig situation. SvD(B) 1948, nr 17, s. 3. — särsk.
a) (†) mat. om tal l. rot o. d.: imaginär. Equationen xx + aa = 0 har två orimeliga rötter. Palmquist Alg. 3: 18 (1749). Lindfors (1824).
b) (numera bl. tillf.) om företag, förhoppning o. d.; särsk. övergående i bet.: utsiktslös, meningslös, dåraktig, oförnuftig. Spegel Oliw. C 1 b (1675). Orimmeliga hopp! det kan inte vara jag (som vunnit hennes hjärta)! Granberg Dram. 171 (1811). Att .. angripa .. (förskansningarna) ansågs orimligt. Mankell Fältsl. 183 (1857).
c) (†) ss. adv., bestämmande ett verb: utan skäl, grundlöst, oförnuftigt, förnuftsvidrigt; oriktigt, falskt; jfr 2. Schroderus Os. 1: 415 (1635). (De gamla höllo) orimligen före, att utaf förrutnelse skulle genereras Insecter och Kräk. Biberg Linné Oec. 29 (1750). Hojiska huset hade orimligen beskylt K. Gustaf, at hafva förorsakat Gref Johans död. Dalin Hist. III. 1: 297 (1761). 3SAH XLI. 2: 30 (1835).
d) (mera tillf.) om person (äv. kollektiv): som har förnuftsstridiga l. absurda l. felaktiga åsikter l. föreställningar o. d. En sådan gammal och orijmligh Sächt. Schroderus Os. 2: 417 (1635; möjl. till 3). Boken (av Plutarchos) som visar at Stoici äre ibland orimmeligare än sielfva poeterna. Lagerbring HistLit. 11 (1748). Koch Estaunié MännVäg 76 (1925).
e) (vard., tillf.) om person: som det är absurt att tänka sig i en viss situation l. på en viss plats o. d.; jfr 3. De orimligaste människor äro ute, gamla universitetsprofessorer .. som annars ej sätta sin fot på gatan. Lagerlöf Antikr. 359 (1897).
f) övergående i bet.: stridande mot rätt o. billighet, fullständigt oskälig; särsk. om krav l. om pris. Han hade orimliga fordringar på tentanderna. Icke heller måtte thenne begäran synas orijmligh, aldenstund (osv.). Widekindi KrijgH 300 (1671). De för våra förhållanden orimliga biljettprisen på jernvägarne. Söderblom Zont. 3 (1896). (Arbetsgivarens) anspråk måste anses orimliga. Hellström Malmros 53 (1931).
5) om person: vettlös l. oförnuftig i sina krav l. (i sht förr) besinningslös i sina affekter (vanl. vrede) o. d.; äv.: oresonlig l. omedgörlig (numera i sht i sina krav); förr möjl. äv.: som beter sig olämpligt l. otillständigt l. översittaraktigt o. d. (jfr 2 b). Han var fullkomligt orimlig i sina fordringar på tentanderna. Er .. dotter .. är .. så orimlig, at eljest hvar enda mor skulle rodna för henne. Altén Kusin 30 (1796). Värst är, att öfvertala / Den knarren Pappa. En orimlig gubbe! Atterbom LÖ 1: 227 (1824). Bönder, som tvista vid tinget, de förblifva äfven utom tinget lika hätska .. och orimliga emot hvarann. Almqvist AmH 1: 63 (1840). Ofta är .. (informatorn i ett hus) mycket ödmjuk i föräldrarnes närvaro; men orimlig .. och stursk emot barnen och skoborstaren. Dens. TreFr. 2: 144 (1842). Hertig Carl .. kunde vara orimlig i sin vrede. 2SAH 46: 215 (1870). Östergren (1934).
6) [utvecklat ur 4] (ngt vard.) ss. förstärkningsord: oerhörd, kolossal, ohygglig, ”vansinnig”, ”otrolig”, ”förskräcklig”; äv.: enormt stor. I dessa tider af orimelig dyrhet. Leopold (SVS) 5: 81 (1791). En orimmeligt stor danssal. Almqvist Går an 50 (1839). Jag kommer att sakna dig alldeles orimligt. VBenedictsson (1876) hos Lundegård Benedictsson 33. Hvilken strålande, orimligt obeskrifligt vacker dag! Fröding Guit. 17 (1891). En orimlig lugg. GHT 1896, nr 76 A, s. 3. En orimlig mängd mat. Sundell GGTid. 47 (1929).
Anm. I följande språkprov användes ordet, sannol. ordlekande, om orimmad vers. Orimlig vers, jag menar Blankvers. Polyfem I. 49—52: 9 (1810). Några lika enfaldiga, som orimliga versar. 3SAH XLVII. 2: 196 (1839).
Avledn.: ORIMLIGHET, r. l. f.
1) (†) till 2; särsk.: ngt olämpligt l. hinderligt l. icke önskvärt; ngt obehagligt l. vidrigt l. outhärdligt l. menligt l. skadligt l. fördärvligt. Linc. (1640). Emedan för landzens fattigdom och andre orijmeligheter skuld tvenne städer så när och in opå huar andra icke kunna behåldne .. bliffua. BtHforsH 1: 101 (1644). De åtskillige orimligheter och farligheter .. (som av kronogodsens bortskänkande) följa wille. HC11H 10: 85 (1650). Bössors .. afskiutande, .. Nattetijden .. der af mångens Roo och hwijla förspilles, och andre orimligheter härröra. Schmedeman Just. 335 (1664; jfr b). Berch Hush. 234 (1747). särsk.
a) om språkfel. Änn i dag kallas alle språks orimlighet Solæcismus ock Barbarismus. Tiällmann Gr. 30 (1696). Rudenschöld PVetA 1772, s. 12.
b) ngt otillbörligt l. oanständigt l. orätt; oskick, osed. HSH 31: 63 (1661). Allehanda Eeder, .. ohöfwiske Ord och andre orimligheeter, som Skipsfolcket emellan hända. Siöl. 1667, Skipm. 22. Kling Spect. Y 2 a (1735).
2) (†) till 3; om bisarr l. underlig l. originell egenskap l. vana o. d.; konstighet. Han ansågs i hela trakten för ett gammalt original; .. han hade många orimligheter. Wetterbergh Sign. 21 (1843).
3) till 4; särsk.: egenskapen l. förhållandet att vara orimlig l. absurd l. otrolig l. omöjlig; äv. konkretare: ngt orimligt l. absurt l. för sunda förnuftet bakvänt l. upprörande. Inse orimligheten i (äv. av) ngt l. ngts orimlighet. Påståendet faller på sin egen orimlighet. Linc. (1640; under inconsequentia). Dijkman Obs. E 7 b (1686). Isogæus Segersk. 204 (c. 1700; konkretare). När jag insisterade på orimligheten af allt detta, kröp ändteligen rätta skälet fram. Tegnér (WB) 6: 488 (1829). En sådan kronologisk orimlighet som en nolldag. Nilsson FestdVard. 213 (1925). jfr (†): (En deputation) som H. F. N:de om alt detta sampt dess orimmeligheter remonstrera kunde. RP 3: 161 (1633). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. tala (förr äv. sätta fram) orimligheter, fälla orimliga yttranden, säga orimliga saker. Sätta fram orimligheter. Sahlstedt (1773). Aj, aj! Nu börjar han tala orimligheter. Andersson Ratn. 34 (1892).
b) (†) i uttr. ha orimlighet med sig, ha ngt osannolikt l. otroligt l. omöjligt över sig. Sielfva dagen (då slaget påstods ha utkämpats) hade ock orimlighet med sig, effter det iust var Stora böndagen. Bark Bref 2: 144 (1706).
c) till 4 f. Carl XII Bref 371 (1711). Man skall icke begära orimligheter. Öman Ungd. 123 (1889). Norström Masskult. 126 (1910).
4) (enst.) till 5; om person, för att beteckna att hans gärningar äro vettlösa l. barocka l. monstruösa. Hans Käjserliga orimlighet Nero. GbgMag. 1760, s. 218.
Spoiler title
Spoiler content