publicerad: 1951
OTJÄNLIG ω3~ɟä2nlig, adj. -are. adv. -A (†, Linc. (1640), PH 6: 3706 (1755)), -EN (†, Cavallin Herdam. 3: 225 (cit. fr. 1706), SvLittFT 1836, sp. 642), -T (Cavallin Herdam. 4: 328 (cit. fr. 1673) osv.).
Ordformer
(-tjen- (-tie-) 1554—1934. -tjän- (-tiä-) c. 1550 osv. -tjänn- (-tiä-) 1591. -ligit, n. sg. o. adv. 1639—1753)
Etymologi
1) (†) om person: som icke är lämplig för l. duger till ngt visst (t. ex. att sköta en tjänst, utföra ett uppdrag), olämplig, oduglig, obrukbar; som saknar fallenhet (för studier); äv. i uttr. otjänlig till l. för ngt. G1R 24: 482 (1554). Där någon Professor finness oflijtigh eller otiänligh Uti sitt Embete (osv.). Thyselius HdlLärov. 1: 18 (1620). Är någon (lärjunge) .. otiänligh .. till Studia. Därs. 69 (1624). Mag. Gabriel voro intet otjenlig att förskickas till Esthland. RP 7: 84 (1637). Wallin 1Pred. 3: 33 (c. 1830: för). Armén uppfyldes med militärer, som voro otjenliga. Odhner G3 1: 457 (1885). — särsk. övergående i bet.: obehörig. (Ständerna förklara) Konungh Sigismundj Barn och effterkommande, Oberättigade och Otiänlige till Sweriges Crono. RARP 2: 138 (1634). Lanærus Försök 108 (1788).
2) om (konkret l. abstrakt) sak: olämplig med hänsyn till det åsyftade ändamålet med ifrågavarande föremål l. handling o. d.; stundom närmande sig bet.: icke l. föga ändamålsenlig, skadlig, ogynnsam; utom i b numera nästan bl. i fråga om beskaffenheten av ett konkret föremål, material till ngt o. d. (se särsk. a). Ludvigsson Norman 15 (c. 1550). (Rödbräckt järn) är .. heelt otienligit til alt hvad som fordrar någon beständig styrkia och varacktighet. Polhem Bet. 1: 3 (1721). De träd som finnas (i vissa skogar) äro för det mesta otjenliga till virke och timmer. Berlin Lsb. 159 (1852). Jorden blir ”rå” och otjänlig, om hon ej då och då trädesbehandlas. LB 1: 199 (1899). Otjänligt konstruerade skolbänkar. Haglund HållnRörOrg. 1: 81 (1924). — särsk.
a) om födoämne o. d.; numera företrädesvis (fullt br.) dels ss. bestämning till orden föda l. födoämne, dels i uttr. vara otjänlig till föda o. d.; äv. (numera föga br.) i uttr. vara otjänlig för hälsan, vara skadlig för hälsan. Vid besiktningen visade sig köttet (vara) otjänligt till människoföda. Caffe och The äro för hälsan aldrig otienlige, om man (osv.). KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 63. Ätande af omogen eller annan otienlig frukt. PH 5: 2964 (1750). Detta (dvs. köttets förruttnelse) gör sig kännbart genom att illaluktande produkter bildas, och födoämnet blir otjänligt för oss. Bolin VFöda 228 (1933).
b) (fullt br.) om väder(lek). Werve Alm. 1649, s. 6. En stor byggnad med veranda .. är .. avsedd att användas vid otjänlig väderlek. SvD(A) 1939, nr 63, s. 4.
c) (†) om redskap, farled o. d., närmande sig bet.: obrukbar, oanvändbar, oduglig. Inventarie-Constapelen .. efterser .. at Canonerne hvarken til fänghålen äro förnaglade, eller genom förråstning otienlige giorde. PH 5: 3445 (1752). Af hufvudströmmarna (i Ryssland) är endast Dniepr otjenlig till skutfart. Palmblad LbGeogr. 106 (1842).
d) (†) onyttig, värdelös. Han skickar henne (dvs. bruden som han en tid haft ”på prov”) hem, som et otienligt kram. Runius (SVS) 1: 164 (1703).
e) (numera föga br.) om tid, plats, belägenhet: oläglig, olämplig. En otiänlig belägenhet. Berch Hush. 163 (1747). Många drabbningar höllos på otjenliga orter och tider. Kolmodin Liv. 3: 285 (1832). Svanberg RedLefn. 112 (1882).
f) (numera bl. i β) om handling, sakförhållande o. d.; äv. närmande sig o. svårt att skilja från 4. G1R 26: 528 (1556). Wele the beklädhe then wäggen, som weter åt gatunn, medh tegell, skulle icke heller wara otienligit. PrivSvStäd. 3: 512 (1584). Det ifrån äldre tider härledda skadliga och otjenliga bruk att begrafva och nedsätta döda i Kyrkorne. SPF 1822, s. 70. Det vore ”ovanligt, otjänligt och opassande, att en torpare vore kyrkovärd”. FrÅdalFjäll 1928, s. 15 (cit. fr. 1875); jfr 4. särsk.
α) (†) om handling l. händelse: som utföres resp. inträffar vid ett olägligt tillfälle, som icke är på sin plats vid ifrågavarande tillfälle. Bælter JesuH 1: 24 (1755). Midt under dessa behageliga tankar, timade en lika så otjenlig, som oförmodad händelse. Ekelund Fielding 44 (1765). Vi anse .. icke otjenligt att denna gång till närmare betraktande upptaga det lilla häfte hvars titel vi nyss angifvit. Samtiden 1872, s. 375. Otjenlig tjenst är otjenst. Cavallin (1876).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. otjänliga medel, olämpliga l. icke tjänliga medel; äv. med bibet. av: otillbörlig o. d. (jfr 4). (För Gud) är lijka utretta en ting antingen dhe äre tienlige Medel til eller otienlige. Rudbeckius KonReg. 237 (1615). Spegel Kyrkioh. 2: 72 (1707). Östergren (1934).
3) [jfr 2, 4] (†) i fråga om bruket av viss ortografi, viss benämning på ngt l. viss bild o. d.: som icke passar, olämplig; oriktig, felaktig. (Prästerna skola i sina predikningar) intet bruka .. otienlige och mörcke Lijknelser. Kyrkol. 2: 2 (1686). (Tecknet) J är .. otiänligit att skrifvas i stället för i (i tiär, dvs. kär). Hof Skrifs. 95 (1753). Den (unga björken) är ingen otjenlig sinnebild af hoppet. Geijer Brev 48 (1809). Den Regla vi granskat, icke otjenligen kallad Scal-Reglan. VetAH 1813, s. 149. Rydqvist SSL 2: 28 (1857).
4) (†) som strider emot en viss norm för vad man bör göra l. hur ngt bör vara; oriktig, orätt; som icke är på sin plats, otillbörlig, otillständig, opassande, ojust, olämplig; jfr 2 f, 3. Schroderus Dict. 192 (c. 1635). Eens kräseliga lefnadt, och otiänlige pracht och yppighet i kläder. Stiernman Com. 2: 622 (1650). (Han) swarade sturskt och otjenligt. Cavallin Herdam. 4: 328 (cit. fr. 1673). Ingen Brudeskara må komma til Kyrckian, med Trummor, skiutande, och hvariehanda otienligit Buller. Kyrkol. 15: 25 (1686). Fälles någor til böter .. för otienligit tal och skrifvande (så osv.). UB 10: 1 (Lag 1734). Jag såg det stålta Lacedemons Döttrar. Deras Lifråckar voro öpne ifrån sidorne, alt intill midjan på det otjänligaste sätt. Nordenflycht UtvArb. 245 (1759). Otjänliga utlåtelser, såsom bof, skälm (m. fl.). Sylwan Stångpisk. 80 (1901). — särsk. övergående i bet.: oförtjänt. En otjenlig heder. Celsius ÅmVetA 4/3 1747, s. 9.
Avledn.: OTJÄNLIGHET3~200 l. ~002 (otje´nlighet Weste), r. l. f.
2) (med samma bruklighet som motsv. mom. av huvudordet) till 2: olämplighet; tillf. äv. konkretare, om olämplig anordning av ngt o. d. Lind 1: 1693 (1749). Holmbergsson Sartorius 6 (1800). De nu brukliga Grammatikornas stora otjenlighet, jag vågar säga skadlighet, vid undervisningen. AGSilverstolpe Språkl. 66 (1814). Låt vara, att dessa tidigare av skolhygienen bekämpade otjänligheter (dvs. skolbänkarnas olämpliga konstruktion, dålig belysning m. m.) hade en viss betydelse (osv.). Haglund HållnRörOrg. 1: 81 (1924). särsk. (†) till 2 c: oanvändbarhet, obruklighet. Gustaf Adolf, som insåg rytteriets otjenlighet till eld, begagnade (osv.). KrigVAT 1847, s. 281.
3) (†) till 3: felaktighet (gjord vid översättning från ett språk till ett annat). AJourn. 1815, nr 57, s. 1.
4) (†) till 4: otillbörlighet, olämplighet o. d.; äv. konkretare: ngt otillbörligt l. opassande l. olämpligt, oskick, osed. Linc. (1640). Intet hördes ther (då Jesus bespisade 5000 män) något buller, något rop och swordom och annor otienlighet. Swedberg SabbRo 1071 (1690, 1712). Ödmann AnvPred. 95 (1807). SvTyHlex. (1872).
Spoiler title
Spoiler content