publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OUTARBETAD, p. adj. [jfr t. unausgearbeitet] (†) icke bearbetad, obearbetad; icke utarbetad (på särskilt sätt l. till färdigt skick). Linc. Oo 6 b (1640). Arbetarne äre få, och koppar och järn outharbetat föres uhr landet. RARP 9: 218 (1664). Någre ferdige wergior och någre outarbetade fästen. BoupptSthm 1683, s. 680 b. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. om fråga: icke (tillräckligt) förberedd. 2RARP I. 2: 115 (1720). —
1) (numera mindre br.) icke färdigbildad l. fullt utvecklad, outvecklad. Hwasser VSkr. 2: 322 (1851). Ungarne (till pungdjuren) födas outbildade. Berlin Lrb. 37 (1876). Östergren (1934). särsk. (†) om person, med tanke på den andliga utvecklingen; äv. närmande sig bet.: obildad. Fremling KantGrund. 87 (1798). Almqvist TreFr. 2: 21 (1842).
3) (†) språkv. om sats: som i ett l. annat avseende är ofullständig. Löfgren TySpr. 100 (1881). PedT 1898, s. 407.
4) (†) språkv. om ordelement (stam): icke utbildad med böjnings- l. avledningsändelse. Rydqvist SSL 5: 17 (1874). —
OUTBRUNNEN3~020, p. adj. (tillf.) icke utbrunnen. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. lant. i fråga om förmultningsprocess hos gödsel; jfr brinna 4. Agardh Bot. 2: 31 (1832). —
OUTEBLIVLIG l. OUTBLIVLIG, adj.; adv. = (Gustaf II Adolf 84 (c. 1620; ovisst)), -en (Biberg 3: 331 (c. 1823), Atterbom Siare VI. 2: 215 (1855)). (out- (ovt-) c. 1620—1845. oute- (ovte-) 1738—1888. -elig c. 1620—1823. -lig 1791—1888) [jfr t. unausbleiblich] (†) som icke uteblir; som med visshet l. nödvändighet kommer l. inträffar l. följer på ngt; oundviklig, nödvändig. Så att .. outblifwelig upror till att befruchta war. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). De outeblifliga följderna af en obetänksamt ingången (förbindelse). SvT 1852, nr 182, s. 1. Wikner Tidsex. 177 (1888).
Spoiler title
Spoiler content