OVATION ωv1aʃω4n l. ω1v-, l. -atʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. ovation, av lat. ovatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till ovare, jubla]
1) i det antika Rom: hyllning som bragtes en segrande fältherre (efter en mindre seger l. ett obetydligare fälttåg), vilken var mindre högtidlig än ”triumf”. Bliberg Acerra 285(1737). Dalin(1871).
2) i allmännare anv.: stormande hyllning (från folkmassa l. publik), jublande hedersbetygelse, applådåska, jubelrop. Bifallet övergick till formliga ovationer. Dalin FrSvLex. 2: 212(1843). Då frih. Cederström återvände till flygplatsen, blef han föremål för utomordentligt entusiastiska ovationer. SDS 1910, nr 178, s. 4.(†) På .. (Böttigers studenttid) var det ännu .. oeftergifligt, att med akademiska ovationer fira allehanda offentliga tilldragelser. Böttiger 6: 136(c. 1875).
