PASSNING pas3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till PASSA, v.1, i mera konkret anv. (se för övr. under verbet).
1) egenskapen l. förhållandet att passa l. sluta väl till; sätt på vilket ngt passar l. sluter till ngt annat, passform o. d.; äv. (tekn.) ss. beteckning för de mått som krävas för god passning l. om en måttstock l. ett mätvärktyg som representerar dylika mått. Alla ribborna (i ett stavparkettgolv måste) hafva fullkomligt samma längd och vara noga sammanfogade, för att erhålla en god passning och ett regelbundet mönster. TT 1877, s. 6. Lös passning afser sådana delar, som skola vara rörliga i hvarandra (lager, styrningar o. d.), fast passning afser med hvarandra mer eller mindre fast förbundna delar (kugghjul, bussningar o. d.). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 206.
2) skom. om de läderstycken som vid skotillvärkning spikas på översidan av lästen för att avpassa tå- o. vristvidden. SvSkoT 1927, nr 1, s. 8.
