SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PERKUTÖR, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. percuteur; till PERKUTERA]
(†) med.
1) instrument använt vid krossning av stenar i urinblåsan. Svalin Ordl. (1847). 3NF 9: 983 (1928).
2) finger l. hammare l. dyl. varmed man knackar vid perkussion; jfr PERKUSSIONS-HAMMARE. Petersson FysUnders. 28 (1908).
Spoiler title
Spoiler content