PERSEVERERA -e4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) pr. -er RARP 9: 135(1664)). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. perseverieren, eng. persevere, fr. persévérer; ytterst av lat. perseverare, vara ståndaktig m. m., till perseverus, mycket allvarlig l. sträng, av per (se PER, prep.) o. severus, allvarlig, sträng]
1) (†) framhärda, framgent fortfara, stå fast vid (att göra ngt); äv. i uttr. perseverera emot ngt, framhärda trots ngt. Perseverera vthi then broderlige troheet, som (osv.). Gustaf II Adolf 122(1615). Han persevererar .. att han dett ingalunda effterkomma will. VDAkt. 1660, nr 105. Den som persevererer emot förmaningen, .. den må prästen angifva. RARP 9: 135(1664). Bremer Nina 261(1835). Ekbohrn(1904).
2) psykol. förbliva i medvetandet o. (därigm kunna) spontant aktualiseras. Herrlin Minnet 185(1909).
