[jfr t. pindarisch, eng. pindaric, fr. pindarique; efter lat. pindaricus, av gr. Πινδαρικός, till Πίνδαρος, namn på en berömd grekisk lyriker († 442 f. Kr.)]
(i vitter stil o. litt.-hist.) som härrör från l. liknar l. på annat sätt har samband med Pindaros; vars stil l. allmänna karaktär liknar den som utmärker (l. ansetts utmärka) Pindaros' diktning; ofta med tanke på lyrisk flykt l. en viss formell regellöshet. Serenius Ss 2 a(1734). Det (dvs. vissa uttryck i ett ode av Leopold) är högt; det är Pindariskt; och framför alt ingalunda qvickt. Kellgren (SVS) 4: 33(1779). Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 229(1917). —
SAOB
