PLING pliŋ4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. pling; ljudhärmande; jfr KLING, PING o. d.]
I. interjektion återgivande (jämförelsevis abrupta) klingande ljud (särsk. från bjällror l. signalklockor o. dyl. l. från knäppningar på stränginstrument); ofta i sammanställning med plang l. plång; äv. bildl. Bäst jag spelte, Pling plingeli plång, / Kom en Skoflickare (osv.). Bellman (BellmS) 1: 146 (c. 1775, 1790). Pling, plingeli, plang! / .. / Stämmor af silfver, hufvu'n af bly. Tegnér (WB) 2: 200 (1815; i fråga om fosforisterna). Pling pling plang, / lyssna till min lutas klang. Fröding ESkr. 1: 91 (c. 1885).
II. (mera tillf.) sbst.; om ljudet från vissa klingande föremål; särsk. i sammanställning med plang l. plång. En spårvagnsklockas gälla pling. Schildt ArmF 29 (1920). Bergman Patr. 11 (1928). jfr TELEFON-PLING. —
