[av lt. pliet, plite, f., kort (brett) svärd, dålig kniv m. m., av oklart urspr.]
(om ä. förh.) sidovapen, främst avsett för hugg, huggvärja; särsk. (från mitten av 1700-talet) icke officiell benämning på infanteriets huggare. Ekeblad Bref 1: 245(1653). Plitar eller huggpampar. 1VittAH 1: 155(1755). Corpral Boman han har nu kastat plit och balja, / Nu är han döder. Bellman (BellmS) 1: 118(c. 1775, 1790). Andersson SvH 293(1943). jfr: Plit .. Säges nu skämtvis för Värja. Dalin Synon. 262(1870). — särsk.
a) i uttr. draga (ut) pliten l. sin plit o. d., äv. mer l. mindre bildl.: (börja) kämpa, gå i fält, dra i härnad (jfr b). Cook 2Resa 107(1783). ”Nämns du fähund från denna dag, / Så drag din plit och säg: hut!” Runeberg 5: 97(1860). (Han) hade gärna sett, att han fått draga pliten mot tyskarna. Arsenius Minn. 12(c. 1895). Hallström K11 87(1918).
b) ss. symbol för krigarlivet l. krigaryrket. Vet du väl at jag är karl för både Pliten och Pennan. Knöppel Möt. 10(1750). Du skulle valt kothurnen i stället för pliten! Sundblad Tusch 1: 178(1887).
Avledn.: PLITA, v.1, l. PLITAS, v. dep. (-a 1846—1894. -as 1734—1885) (†)
1) i icke deponentiell anv.: fäkta (med ngn l. med varandra); ofta bildl.: kämpa, slåss. Fryxell Ber. 14: 47(1846). (Man) plitade .. länge och väl om denna .. position. Wingård Minn. 8: 68(1848). Sällberg Långv. 27(1894; bildl.).
2) ss. dep.; dels med pluralt huvudord: fäkta med varandra, äv.: slåss l. kämpa inbördes, dels med singulart huvudord: strida (med ngn) med värja, hugga omkring sig med värja, vara bråkig o. slåss. (Huru agget) kommit de Svenske sins emellan, at plitas och knifvas. Dalin Arg. 2: 312(1734, 1754). (Sv.) Plitas .. (t.) sich mit dem Degen herum hauen. Möller(1790). Plitas med någon. Lindfors(1824). Schulthess(1885).
