SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
POSSESSIONAT poseʃ1ωna4t l. pω-, l. -äʃ1-, l. 1004 (possessiona´t Weste; påssässchonát Dalin), m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer ngn gg i ä. tid i latinsk form possessionatus, äv. med lat. böjning. CAEhrensvärd Brev 2: 199 (1798: Possesionatus). Brummer 37 (1789: Possessionati, pl.).
Etymologi
[av mlat. possessionatus, till possessio (se POSSESSION)]
1) (numera bl. ålderdoml. l. skämts.) ägare l. innehavare av (större) lantegendom; godsägare; förr äv. om innehavare av fastighet i större stad (Stockholm l. Göteborg) l. av järnbruk o. d. 2RARP I. 1: 22 (1719). AdrKalSthm 1927, s. 259 (som titel). Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 330, s. 4. 2SvUppslB 23: 169 (1952).
2) (†) allmännare: ägare, innehavare; äv.: husbonde, herre. Agrell Maroco 1: 215 (1790, 1796). Possessionat af en Järnskodd vagn. VexiöBl. 1810, nr 26, s. 2. Bremer GVerld. 5: 192 (1862).
Ssg: (1) POSSESSIONAT-SLÄKT. (tillf.) godsägarsläkt. (Officeren) tillhörde en possessionatsläkt. FinT 1934, 1: 298.
Spoiler title
Spoiler content