[jfr t. prärogativ(e), eng. prerogative, fr. prérogative; av lat. prærogativa, den centuria som röstade först, rätt att rösta först, företrädesrätt, eg. f. sg. av prærogativus, som tillfrågas l. röstar först, till prærogare, av præ (se PRE-) o. rogare, fråga (jfr ARROGANT,INTERROGATIV, sbst. o. adj.)]
1) (i sht i skriftspr.) rättighet varigm ngn är bättre ställd än andra l. som uteslutande tillkommer ngn; företrädesrätt; privilegium; förmån; äv. allmännare: (oförytterlig l. obestridlig) rättighet. Schroderus Os. 1: 509(1635). Nationens vedervillja .. för alla adelns prerogativer. Höijer 4: 263(1796). (Drottning Kristinas) noggrannhet att omskantsa, ja öka imperieust de Kongeliga prerogativerna. HSH 9: 157(c. 1800). Han berövades ett av faderskapets äldsta och heligaste prerogativ — han fick inte gräla! Bergman JoH 281(1926). (†) Hans M:tt (är) icke obenägen .. att unne och effterlate E. N. undersåter, någre frijheter och prerogativer opå tull och annedt sådant. G1R 26: 521(1556).
2) (†) egenskap l. förhållande varigm ngn l. ngt är förmer än andra l. annat; värdefull l. förnämlig egenskap; företräde; högre rang; höghet. Phrygius HimLif. 80(1615). At Swijnekött eller Fläsk näpligh then prærogativ kan hafwa för annat Kött. Palmchron SundhSp. 82(1642). (Aposteln Petrus som varit biskop i Rom hade) ther igenom samma Säte en särdehles prærogativ och Helighet tilägnat. Brask Pufendorf Hist. 415(1680). Schück VittA 4: 306(i handl. fr. 1735).
