PROBABILISM prω1babilis4m l. prωb1- l. prå1- l. prob1-, l. 01—, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. probabilismus, eng. probabilism, fr. probabilisme; till lat. probabilis (se PROBABEL)]
1) filos. kunskapsteoretisk åskådning enl. vilken det icke är möjligt att komma fram till strängt bevisad kunskap, utan blott till större l. mindre sannolikhet. ConvLex. 7: 927 (1837). Ahlberg (1925).
2) teol. moralteologisk åskådning (inom den romerskkatolska kyrkan, särsk. bland jesuiterna) enl. vilken man i osäkra fall (då man icke har full visshet om vad sedelagen bjuder) har rätt att låta sitt handlande bestämmas av skäl som äro sannolikt riktiga (även om ännu sannolikare skäl skulle kunna framdragas till förmån för ett motsatt ställningstagande). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 375 (1837). Fehrman OrientK 61 (1920).
Avledn.: PROBABILIST, m.||ig. filos., teol. till 1, 2: anhängare av probabilismen. Andersson (1845, 1857). Dalin (1871).
