PROBAT prωba4t l. pro-, adj.; n. =. Anm. Den lat. formen probatum (i n. sg.) förekommer i det ofta använda lat. uttr. probatum est, det är prövat (o. därvid befunnet gott l. användbart o. d.). Lenngren (SVS) 2: 67(1793; rubrik). SvUppslB 22: 12(1935). Samma form förekom förr ngn gg i förb. med svenskt verb. Rålamb 13: 121 (1690: hwilket .. probatum befunnet warder).
Etymologi
[jfr t. probat, eng. probate; av lat. probatus, p. pf. av probare (se PROBERA)]
(i vitter stil o. lärt fackspr.) prövad (o. därvid befunnen vara god l. användbar l. ändamålsenlig l. dyl.), beprövad. Eurén Kotzebue Orth. 2: 107(1794). Sättet är enkelt och receptet probat. Rydberg Varia 150(1894). Ett probat medel att trygga sin tillvaro efter kriget. GHT 1944, nr 56, s. 11.
