PROJEKTIV prω1jäkti4v l. prωj1- l. prå1- l. proj1-, l. -ekt-, adj.
Etymologi
[jfr t. projektiv, eng. projective, ä. fr. projectif; till stammen i lat. projectus, p. pf. av projicere (se PROJICIERA)]
1) geom. o. mat. projektivisk; nästan bl. i uttr. projektiv geometri, geometri som behandlar läran om figurers projektiviska egenskaper. 2NF (1915). UppslBMatFysKem. (1950).
2) psykol. i uttr. projektiv testningsmetod o. d., om psykologisk testningsmetod som tar en människas benägenhet för projektion (se d. o. 7) ss. utgångspunkt. 2SvUppslB 23: 373 (1952). —
