PYNGEL pyŋ4el, n., i bet. 1 äv. r. l. m.; best. pynglet, ss. r. l. m. pyngeln; pl. (i bet. 1) =, ss. r. l. m. pynglar; bygdemålsfärgat äv. PYNGLA pyŋ3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er VexjöBl.).
Ordformer
(-el 1947 osv. -la 1845 osv.)
Etymologi
[sv. dial. pyngel, m. l. n., pyngla, f., liten pung, kynte, bylte; diminutivbildning till PUNG; jfr äv. sv. dial. pyngla, sysselsätta sig med småsaker, pyngle, n., smått skräp, dålig (pinn)ved]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) knyte, bylte, paket. En hel armé ”Påsekrämare” med sina pyngler. VexjöBl. 1845, nr 25, s. 2. Landsbor som var inne för att handla kom gående med sina väskor och pynglar. Lo-Johansson Gen. 43 (1947).
SAOB
