RÅDLIGHET rå3dlig~he2t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. rådelighed, t. rätlichkeit; till RÅDLIG; i bet. 3 möjl. direkt bildat l. anslutet till RÅDA, v.3]
1) (numera bl. tillf.) motsv. RÅDLIG 1: egenskapen l. förhållandet att vara rådlig, tillrådlighet, klokhet o. d. Äfven de som inse rättvisan af en viss förmildring i strafflagarna, äro ej alltid lika öfvertygade om rådligheten deraf. Leopold 3: 261 (1799, 1816). Forssell i 3SAH 3: 335 (1888).
2) (†) motsv. RÅDLIG 2: laglydighet l. dyl.? Thet ær icke sådanth partij ath the latha siig segia til noghen rådelighet. G1R 4: 139 (1527).
3) (†) i uttr. förblivande med rådlighet och vänskap, använt ss. artig avslutningsfras i brev för att betyga att ngn står till ngns disposition l. dyl. Så lemnar jag til Edre Ex:cers benägna protection min fattiga hustru och barn, förblifwandes til min sista andedrägt med rådelighet och wänskap (osv.). MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 303.
SAOB
