RARING ra3riŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
rar person; stundom med jämförelsevis tydligt framträdande tanke äv. på ett tilltalande, ”sött” yttre; i sht använt (ofta i kvinnospråk) smeksamt i affektbetonat språk (särsk. med liten ss. attribut) l. [jfr eng. darling] med försvagad bet., ss. ett allmänt vänligt tilltalsord: älskling, ”sötnos”, ”ängel”, käre vän l. dyl. Lundquist Stinde Borgarf. 118 (1885). Hans hustru är en riktig raring, med ljust hår och smilgropar. Åkerhielm Webster Fiende 98 (1927). Stabben (dvs. far) är väl ändå en raring! Kan du tänka dig, vad han givit mig? Idun 1931, s. 15. Hör du, raring, sa Bettan (till sin väninna). Browallius Karus. 45 (1949).
SAOB
