REFUSION re1fuʃω4n l. ref1-, l. -ɯʃ-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. o. ä. eng. refusion, fr. réfusion; ytterst av mlat. refusio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. refundere (se REFUNDERA)]
(numera knappast br.) handlingen att återbetala l. ersätta ngn l. ngt l. förhållandet att ngt återbetalas l. ersättes; vanl. konkretare: ersättning, gottgörelse, vederlag (i sht för skada l. förlust l. kostnad o. d.); särsk. i uttr. refusion av (förr äv. på) l. för ngt, ersättning av resp. för ngt; förr äv. i uttr. i l. till refusion, i l. som ersättning l. gottgörelse. HSH 29: 234 (1634). Widekindi KrijgH 134 (1671: på). Senatus tyckte dett är skäligt, att han fåår refusion för sijna uthlagde penningar. ConsAcAboP 4: 104 (1672). För Fruuengen .. (har staden) fått en ladugårdh i refusion, som ähr redan 1655 reducerat. 1BorgP 205 (1680). Wallquist EcclSaml. 1—4: 109 (1788: til). Högberg Vred. 1: 89 (1906).
