REJA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. räja, stimma, rasa, vara ostyrig, avledn. av REJ; jfr äv. sv. dial. reja, orena (Spegel 370 (1712))]
(†) stimma, bråka; skoja. (Vi) ansattes .. av en lust att ’reja' en smula med den hyggliga staden. Eriksson C15 99 (i handl. fr. c. 1845). Efter litet rejande och hyss längtar .. (sjömannen) åter ut till skutan och hafvet. Andersson Verldsoms. 2: 192 (1854). jfr Arvidi 54 (1651; i rimlistan, utan angiven bet.).
SAOB
