[jfr t. reproche; av fr. reproche, vbalsbst. till reprocher (se REPROCHERA)]
(numera knappast br.) förebråelse; tillrättavisning. Dett han icke således hade bordt taala medh reprocher .. emoth Tzaren. RARP 9: 346(1664). Sir William Peel gaf mig halft skämtande förebråelser för min oförvägenhet .. — men en sådan reproche från det hållet klingade som den skönaste musik i mina öron. Lind af Hageby Minn. 291(1860). Spanjoren .. gav de näsvisa pojkarna repróscher, men fick naturligtvis sjudubbelt igen. KalSvFolkskV 1912, s. 206.3NF(1932). — särsk. (†) om samvetsförebråelse. (Att) föröka den reprosche, som edre egne samweten twifwels uthan förorsakar. Schück VittA 3: 391(i handl. fr. 1685).
