(rosmar- i ssg 1698. rosmer (ross-) 1685—1765 (: Rossmertand))
Etymologi
[jfr ä. d. rosmer, rosmar, rosmel, rosmål, rosmul, valross, näck; av nor. (dial.) rossmål, rossmår, rossmal, valross, i sin tur sannol. av fnor. (o. isl.) rosmhvalr, valross, av ett rosm- (snarast sammanhängande med fht. ros(a)mo, rödbrun färg, rödhet, o. med ROST, sbst.2) o. hvalr, val (se VAL, valfisk); jfr med avs. på bet. fnor. o. isl. rostungr, valross, sannol. eg.: den rostfärgade]
2) [efter motsv. anv. i ä. d.] om näcken; anträffat bl. behandlat ss. egennamn. Nekken then och någre Rosmer kalla. Spegel GW 186(1685).
Ssg (till 1; †): ROSMER-TAND. [jfr ä. d. rosmertand] valrossbete (använd dels ss. material för finare svarveriarbeten, dels ss. magiskt medel inom folkmedicinen); anträffat bl. ss. ämnesnamn i sg. obest. ApotT 1698, s. 21. Handkaflen .. (på äldre värjor) hvilken de rikare låto svarfva af ben, eller Rossmertand. LMil. 2: Föret. 16 (1765).
