[jfr ä. d. rumorisk, t. rumorisch samt holl. rumoerig o. eng. rumorous; till RUMOR]
(†) som för oväsen l. gör mycket väsen av sig; bråkig, ostyrig; krånglig, besvärlig, vrångsint; som är en orostiftare l. upprorsmakare, upprorisk. Ther wanartigha, eensinnadhe och rumoreska quinnor ära, ther kan en aff them medh sitt galna och wrångha sinne så mÿckit ondtt åstadh komma, att et heelt huus .. thett omgeldha mosthe. LPetri Œc. 41(1559). Werldennes barn äro mykit grymmare och mera rumorske än wildiwr. PErici Musæus 5: 38 a(1582). The kullotta (getterna) warda mera afhåldna än the hörnota, ty man säger at the gifwa mera Miölk, och äre icke så rumoriske som the andra. IErici Colerus 2: 151(c. 1645). Gud kan ock även så väl lida på jorden .. de fattige, stille och enfaldige människor som de rumoriske och stormodige hjältar! Olsson Herdam. 2: 248(i handl. fr. 1654). Sylvius Mornay 301(1674; om affekter). Lind(1749).
