[sannol. etymologiskt samhörigt med RUGGIG,möjl. ombildning av d. o. i anslutning till sådana växelformer som rugga (: ruga) : ruva (se RUVA, sbst.1, o. RUVA, v.2)]
(†)
1) ruggig (se d. o. I, särsk. I 2), lurvig, tovig o. d. Rufvig björnragg. Almqvist DrJ 356(1834). jfr: Hvart träd, hvar grårufvig stubbe .. var henne .. bekant. Därs. 363.
2) bildl., om person: som mer l. mindre liknar en fågel med uppburrade fjädrar l. dyl.; jfr RUGGIG IIslutet; möjl. med bibet. av: frusen, ruggig (se d. o. VI 1). (Mödrarna följde döttrarna på balerna) der de sutto, sömniga och rufviga, liksom nattugglan bevakande sina ungar för hökens klor. Wacklin Minn. 2: 46(1844).
SAOB
