publicerad: 2002
SÄVLIG sä3vlig2, förr äv. SÄVELIG, SÄVERLIG, adj. -are. adv. -A (†, Schenberg (1739), Schultze Ordb. 3961 (c. 1755)), -EN (†, Lind (1749), Widegren (1788)), -T (Schenberg (1739) osv.).
Ordformer
(sewe- 1679. säfver- (-fw-) 1729—1780. säv- (-f-) c. 1654 osv. säve- (-fv-, -fw-, -w-) 1712—1854)
Etymologi
[fsv. siäfliker (adv. siäflika); sv. dial. säv(e)lig; till sv. dial. säva sig, lugna sig (se SÄV, adj.) l. till SÄV, adj. — Jfr SÄVLING]
1) om person l. djur, i fråga om sinnelag l. temperament: som ej lätt låter sig påverka l. tar intryck, lugn; äv. om rörelse l. åtbörd o. d.: stilla, långsam (se d. o. 5); äv. i överförd anv.
a) (†) fridsam; foglig; särsk. om djur. Kiärlige säflige diur, och modige frodige kåte Maduser, / .. J tine gilder och garn skola falla, när kiättian begynner. Stiernhielm (SVS) I. 2: 25 (c. 1654). (Hästen) Bellona är säflig, som ett lam. Blanche Våln. 300 (1847).
b) maklig (se d. o. 4), (mycket) långsam; som tar god tid på sig; äv. bildl. Han är lugn och sävlig. Jag orkar knappt lyssna på hans sävliga tal. Man ser deras ärbara åtbörder, deras skäggaktiga myndighet, deras säfweliga steg. Dalin Vitt. 3: 241 (1736). Gestalten var tung och snedvriden, rörelserna sävliga och oviga. FBöök i 3SAH LX. 2: 183 (1885). Och Jonte han runkade säfligt på nacken / och Brunte han lunkade säfligt i backen. Fröding Guit. 32 (1891). Vi svenskar bo ostörda af andra för oss sjelfva i ett uråldrigt säfligt samhälle, allting hos oss är mera fastslaget och orörligt än i nästan något annat land. Kleen YDoodle 1: 50 (1902). Här på slätten är det mycket ont om både sjöar och torvmossar, men några åar slingra sig sävligt fram. Sandström NatArb. 1: 215 (1908). Hur ska herrn ha det? sa kusken, sävligt, som för att göra en lång färd längre. Johansson GogAns. 109 (1989).
2) (†) om person, sedesam, ärbar, anständig; pryd; äv. i överförd anv. Spegel 396 (1712). Huru säfwerliga desse flickorne äro här i landet; tacka wil jag de Fransöske och Engelske Jungfruerne. Lagerström Holberg MadApr. 50 (1736). Alle skrymtare som äro utwärtes säfwelige, och omgå med förträffeliga, stora och höga gjerningar (osv.). Borg Luther 2: 420 (1753). När han så kom igen gaf han sin maka / En säflig kyss, ej som man ger en ung fru, / Men som man ger en annan gammal jungfru. CVAStrandberg 5: 266 (1865).
3) (†) om vind: lugn, stilla, svag. En ljumm och ljuflig Wind, mäd säflig swalkand fläckt / Erhöllt den blijda Jord wijd stadig Sommardräckt. Columbus (SVS) 1: 78 (1674). Lenæus Delsbo 18 (1736, 1764).
Avledn.: SÄVLIGHET, förr äv. SÄVERLIGHET, r. l. f.
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara sävlig.
a) (†) till 1 a: saktmod, fridsamhet. (Sv.) Säflighet .. (t.) Sanftheit, Sanftmuth, Sanftmüthigkeit. SvTyHLex. (1851). (Sv.) Säflighet .. (fi.) säweys, hiljaisuus. Ahlman o. Forsman (1885).
b) till 1 b: maklighet, långsamhet. (Sv.) Säflighet .. (fr.) lenteur .. flegme. Berndtson (1880). De färdades icke med oxarnes säflighet och lugn. Lidforss DQ 1: 647 (1891). Maskinisten (har bortlagt sin säflighet, talar lifligt och obesväradt). Strindberg Mids. 211 (1901). Fastän skåning, var han kemiskt fri från sina landsmäns kända säflighet. Hallner PysGubb. 164 (1920).
2) (†) till 2: pryderi. Dalin Vitt. 5: 173 (c. 1753). Hon äger kyskhet och frihet på en gång; men kyskhet utan säfwerlighet och frihet utan fräckhet. Dalin Arg. 2: 113 (1754). Weste (1807).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content