SATURATOR sat1ura3tor2 l. -ɯr-, r. l. m.; best. -n; pl. -er -atω4rer.
Etymologi
[jfr t. o. eng. saturator; vbalsbst. till SATURERA, formellt motsv. senlat. saturator, om person som stillar andlig hunger. — Jfr SATURATÖR]
2) (i fackspr., numera föga br.) apparat l. kärl innehållande vätska vari en gas införes i syfte att åstadkomma (mättning av lösningen o.) utfällning av ett l. flera ämnen (som avskiljas ss. biprodukter); särsk. dels om apparat använd vid gas- o. koksverk för rening av gas, varvid denna ledes genom svavelsyra o. ammoniumsulfat utfälles, mättare, dels om saturationspanna; jfr SATURERA 1 slutet. 2NF 14: 509 (1910; vid koksning). Därs. 24: 844 (1916; äv. om saturationspanna). 2BonnierKL (1945; vid koksning).
