SATURNIT sat1urni4t l. -ɯr-, r. l. m.
Etymologi
[jfr t. saturnit, fr. saturnite; av eng. saturnite, bildat medelst den i namn på mineral vanliga ändelsen -it till SATURNUS (se SATURNUS- 3) o. tidigast använt 1784 av den irländske geologen R. Kirwan]
(†) om brunaktig blymalm (från gruvor i Bretagne) l. om (silverhaltig) skärsten erhållen vid smältning av sådan blymalm. Af Herr Broleman har .. blifvit bevist, at saturniten icke är annat än en skärsten. Rinman (1789). Ekbohrn (1904).
