SCHALOTT ʃalot4 l. CHARLOTT ʃarlot4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(charloter, pl. 1757. charlotter (schar-), pl. 1722—1927. schalott 1807—1868. schalotte 1790—1828. schalotten (schall-), sg. best. 1690—1875. schalotter (schall-), pl. 1728—1809. scharlott 1795—1818. schiallot 1693. skalotter, pl. 1785)
Etymologi
[jfr d. chalotte, skalotte, äv. charlotte; av t. schalotte, ä. t. scharlotte, liksom eng. shal(l)ot av fr. échalote, till ffr. eschalogne, av lat. ascalonia (se ASKLÖK). — Jfr SCHALOTTENLÖK]
(numera knappast br.) schalottenlök. Schallotten, ökas alltijdh genom sigh sielf, man får alldrig Frö af den här bort åth. Rålamb 14: 8(1690). Schalotter, sättes om hösten efter snöret 3. tum diupt, och 4. tum emellan hwardera, så wäxa de wäl åt året. Dahlman Trädg. 128(1728). Ekbohrn(1868). Kjellin 210(1927).
