SCHINELL ʃinäl4, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(schenell 1864—1897. schinell (ch-) 1827 osv.)
Etymologi
[av ry. šinel', militärkappa, av fr. chenille, larv, morgonrock, hjälmbuske, av lat. canicula, eg.: liten hund, diminutivbildning till canis, hund (se HUND, sbst.1)]
(om ä. ryska l. finländska förh.) uniformskappa (särsk. tillhörande militär uniform); jfr MANTEL 1 a.(Postiljonerna) må det tillåtas att, efter årstidens och wederlekens beskaffenhet, öfwer uniformen kläda surtout eller schinell. SPF 1827, s. 218. Enär lägre graders manskap endtledigas från tjensten (vid en värvad finsk marinkår) få de sålunda afgående erhålla endast uttjente chineller och byxor samt de skjortor och skoplagg de bära. Därs. 1833, s. 446. En lakej i schinell med flere små kragar och guldgalloner på den blanka hatten. Gogol DödSjäl. 187(1895). Ryssen var redan på andra sidan gården, hans schinell flaxade just till i en ny port. Hemmer Kokko 90(1920). Ahlbäck SvFinl. 69(1956). — särsk. (tillf.) i utvidgad anv., om rysk soldat. SDS 1905, nr 73, s. 1.
Ssgr (om ä. ryska l. finländska förh.): SCHINELL-FICKA. Topelius Fält. 4: 42(1864). —
-FODRAL. fodral vari schinell förvarades vid förflyttningar o. d. SPF 1833, s. 430. —
-KAMMARE, r. l. m. (†) vid kadettskola; rum för förvaring av schineller. AFSoldan(1836) hos Aho Soldan 15. —
-RULLE. om sammanrullad schinell (buren i en rem l. dyl. över ena axeln). FinMilT 1898, s. 690. —
-TYG. tyg av den art som användes till schineller.
Ssg (om ä. ryska l. finländska förh.): schinelltygs-rock. rock av schinelltyg. FinMilT 1892, s. 475.
SAOB
