SECKLA sek3la2 l. säk3la2, v., l. SICKLA sik3la2, v.1, -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -AN (†, VRP 1677,s. 180).
Ordformer
(seckl-)
Etymologi
[sv. dial. sickla, seckla, sekla, sigla, segla, sejla samt seckla sig (Hof DialVg.(1772)); jfr nor. sikle, dregla, porla, rinna med ett risslande ljud m. m.; sannol. (till en stam) av ljudhärmande l. ljudmålande urspr. (jfr sv. dial. seka, sika, sakta framrinna, nor. dial. sika, sippra). — Jfr SAGLA, v.1,SECKEL, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr., förr äv. refl.: dregla; särsk. om litet barn. Hon hade ländt (dvs. lånat) een guld Ringh af henne föregifwandes sigh willja bota itt barn med samma Ringh som secklar sigh. VRP 1677, s. 173. Hästens dreglande (secklande i Wästergötland och Nårrland). Rothof 202(1762). Bucht SprHärnös. 126(1962; i Härnösand; angivet ss. starkt bygdemålsfärgat).
