SEDISVAKANS se3dis~vakan2s, äv. -aŋ2s, l. 1004, förr äv. SEDIVAKANS, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(sedes- 1919. sedi- 1890—1904. sedis- 1890 osv.)
Etymologi
[jfr t. sedisvakanz; av mlat., lat. sedis, gen. sg. av sedes, eg.: sittplats (se SEDES, sbst.2), o. mlat. vacantia (se VAKANS); jfr äv. eng. sede vacante, under sedisvakans, sedisvakans. Den två ggr belagda formen sedivakans kan bero på missuppfattning]
om romersk-katolska förh.: förhållandet att påve- l. biskopsstol står vakant; tillf. äv. om vakans på ärkebiskops- l. biskopsstol inom den svenska, luterska statskyrkan. NF (1890). En längre tid under den senaste sedisvakansen (efter ärkebiskop J. A. Ekman) ledde (domprosten H. Lundström) det stora ärkestiftet. KyrkohÅ 1916, s. X. Camera apostolica, som förvaltar påfliga stolens egodelar och dess rättigheter under sedisvakans. 2NF 35: 192 (1923). IllSvLittH 1: 133 (1955).
