SEIDSCHÜTZER- säj3dʃytser~ l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, förr äv. SEIDSCHITZ-. (förr äv. said-. -schitz- 1904 (: Seidschitz-salt). -schützer- 1797 (: Seidschützer wattn)—1927 (: saidschützersalt)) Anm. Det är ovisst, om Seydschützer i nedan anförda språkprov är att anse ss. oböjl. adj. l. ss. förled i ssg. Jag har druckit Selzer, Spaa / Och Seydschützer bitter-vatten. Bellman (BellmS) 10: 58(1787) [jfr t. seidschützer bitterwasser].
Etymologi
[av t. seidschütz(er)-, saidschitz(er)-]
i ssgr: härstammande från l. framställt i l. på annat sätt förbundet med orten Seidschütz (Saidschitz) i det forna Böhmen (nuvarande Čechy) i västra Tjeckoslovakien, där mineralkällor med vatten innehållande bittersalt finnas; jfr SEIDLITZER-.
Ssgr (numera bl. ngn gg i skildring av ä. l. utländska förh.): SEIDSCHÜTZER- l. SEIDSCHÜTZ-SALT. [jfr t. seidschützersalz, saidschitzersalz] bittersalt (bl. a. framställt ur vatten från mineralkällorna i Seidschütz). Berzelius Kemi 1: 469(1808). Kjellin 689(1927). —
-VATTEN. mineralvatten från källorna i Seidschütz, innehållande bittersalt; äv. om artificiellt vatten med liknande sammansättning. Orrelius(1797). Kjellin 923(1927).
