SEREN sere4n, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. seren, eng. serene, fr. serein; av lat. serenus, torr, klar, ljus, besläktat med gr. ξηρός, torr (jfr XERO-), o. fht. ser(a)wēn, förtorka (t. serben). — Jfr SERENAD]
om himmel, dagsljus, luft, atmosfär o. d.: klar l. ren l. ljus l. hög o. d.; ofta i överförd anv., särsk. dels om lynne l. stämning l. miljö o. d.: lugn l. stillsam l. fridfull o d., dels om tanke l. föreställning l. yttrande o. d.: upphöjd, högtstående, som står över personliga l. vardagliga intressen, som rör höga l. viktiga ting o. d. Det serena och milda i mitt lynne. AnderssonBrevväxl. 1: 23 (1840). (Lionardo da Vincis) serena uppfattning af lifsföreteelserna, hans känsla för harmoni och vetenskaplig objektivitet synes i viss mån isolerat honom från samtidens politiska strider och slitningar. Sirén DaVinci 343 (1911). Natthimlen (i en teaterdekoration) var kanske .. väl seren för en världsstad. GHT 1922, nr 292, s. 3. Denne åldring .. tycktes ha släpats ur ålderdomens serena ro. Hellström Storm 298 (1935). Vad alla Lunds alléer voro korta / för långa samtal om serena ting! Jönsson MSkepp 97 (1936).
SERENITET0104, r. [jfr t. serenität, eng. serenity, fr. sérénité; av lat. serenitas (gen. -ātis)]
1) om egenskapen l. förhållandet att vara seren: klarhet l. stillhet l. lugn l. frid l. upphöjdhet o. d. Han satt och såg på solnedgången med en serenitet som vore han allena. Åkerhielm FrämNamn 109 (1902).
