SCHACKER ʃak4er l. SJACKER ʃak4er, n.; best. -ckret.
Ordformer
(schacker 1854 osv. sjacker 1950 osv.)
Etymologi
[jfr d. sjakker, t. schacher; vbalsbst. till SCHACKRA]
schackrande; äv. oeg. l. bildl. Dalin(1854). Lyss ej på smickrets schacker, / Som hviskar: du är skön. Topelius Läsn. 2: 6(1866). (Köparen av förlovningsringen) Rodnar öfver judens schacker, / Men han prutar ej ändå. Sander Dikt. 169(1870). (Johan van Beethoven) lånade brodren (Ludvig) pengar och fick af honom i utbyte manuskripter, med hvilka han i dennes namn bedref det vedervärdigaste schacker. Wegelius MusH 380(1893). Östergren(1938).
